Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har varit arbetslös sedan november 2008. Har följt utvecklingen av lågkonjunkturen från juli 2008 samt följderna av det.Har varit arbetslös flera gånger förut, till exempel 1992, då den bank- och byggkrisen var, samt från 2004 då Lux lade ner sin fabrik här i Västervik. Skillnaden mellan då och nu, som jag ser det, var att då var det ju en viss nisch som hade svår arbetslöshet. Det fanns ju i alla fall jobb att söka så det var ju inte helt hopplöst. Skillnaden nu är den att det verkar vara alla branscher utan undantag, till och med sjukhusen varslar och säger upp personal. Ett område som man inte definitivt kunde tänka sig, för behovet har väl alltid varit att de behöver mer personal egentligen. Att de som har jobb får lägre skatt stämmer ju, men vi som är arbetslösa då? Vi blir ju slagna fast vi redan ligger ner. Sedan november 2008 har jag sökt efter jobb både i Västervik och hela Sverige och då har jag ganska bra utbildning, utan resultat. Med arbetsförmedlingens hjälp och på egen hand.Att dels vara utan jobb och dessutom ha hårda villkor med dålig ekonomi som följd tär både fysiskt och psykiskt på tillvaron. Att man får 80% av sin inkomst är rena skämtet - när man bara får som högst 680 kronor om dagen innan skatt. Jag får ut cirka 9200 kronor efter skatt nu. Det ska man försöka klara allt på, vilket innebär cirka 55% av vad jag tjänade innan, netto.
