Vi måste ha respekt för varandra i skolan
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns många tonårsföräldrar som älskar och som bryr sig om sina ungdomar. Det finns de som har tid att prata, umgås och dela vardag och fest med sina barn. Det finns föräldrar som inget hellre önskar än att få vara en del av deras liv, men som inte når fram. Det finns också föräldrar som varken orkar eller har tid med sina ungdomar och det finns faktiskt även dem som av någon anledning inte nämnvärt bryr sig. Om du är en av de fantastiska föräldrar som är intresserade av hur ditt barn har det, så är det här ett brev till dig.
Hur har ditt barn det egentligen? Hur mår hon eller han? Hur ser vardagen ut för just din kille eller tjej? Vilken är inställningen till samhället, till kompisarna och till vuxenvärlden? Hur blir han eller hon behandlad av andra ungdomar och hur är det med den egna respekten gentemot andra? Hur ser ditt barn på vad som är rätt och fel och hur förhåller det sig till andras och sina egna ägodelar?
Verksam som lärare på högstadiet upplever jag att många unga har det mycket tufft, även de som har det bra hemma och allt man kan önska sig i en familj. Många elever saknar respekt för andra, såväl för skolkamrater som för vuxna medarbetare. Det finns hos många stora brister i respekten när det gäller arbetsmiljön och de egna och andras ägodelar. Att i skolan få höra någon bli kallad hora, pedofil, bögjävel eller blatte hör till vardagen. Att man tar, kastar eller förstör andras saker är också vardagsmat. Att man slänger ur sig saker som: ?Jag ska döda dig!?, ?Vi tar dig sen!?, ?Jag ska spöa skiten ur den djävla fittan!?, när man är missnöjd eller upprörd är också vanligt. När personal på skolan dagligen får kommentarer som: ?Skulle jag bry mig om vad du säger? Du är ju ingen!?, vid uppmaning till elever att gå in på lektion, då snurrar jorden åt fel håll.
Det finns många underbara ungar också. Det är dem jag tänker på. Det är dem jag tycker riktigt synd om. Det är de barnen som inte kommer att orka. Det är de som får huvudvärk, ont i magen eller som slutar gå till skolan. I ren överlevnadsstrategi kan de ibland försöka att skaffa sig en ny roll och därför hänga på den destruktiva trenden.
De som är mest ihärdiga när det gäller att ställa de eviga frågorna: ?Får vi sluta nu?? och ?Är det rast snart??, är desamma som stannar kvar på skolområdet efter lektionernas slut. De har sin status där. Det är där de betyder något. Det är där de blir sedda av unga och vuxna, som i alla fall ger dem uppmärksamhet, om än många gånger negativ. Visst är det synd även om de här ungarna. En del skulle säga att det är dem det är mest synd om. De andra har det ju fint hemma!
Det kan inte hjälpas, men jag vill tro att vi som bryr oss om hur samhället ser ut, vi som vet skillnaden mellan rätt och fel, kan vinna. Tillsammans tror jag att vi kan skapa ett så positivt klimat i skolan och på ungdomarnas fritid, att attityden förändras till den bättre. Det är inte lätt och det kanske inte går fort, men om vi hjälps åt allihop, föräldrar, skolpersonal, fritidsledare, idrottstränare, mormödrar, farfäder, grannar och andra, med att prata med ungdomarna. Om vi visar dem att vi inte accepterar det negativa beteendet och att vi vuxna respekterar varandra trots olikheter, fel och brister, så vill jag tro att vi lyckas. Om vi uppmuntrar alla de rara och duktiga unga som finns i deras styrkor och hjälper dem att hålla stånd mot destruktiviteten, så har vi all deras goda energi till vår fördel.
Högst upp på min önskelista står i år att alla ungdomar och vuxna som tycker vårt mångfaldiga samhälle är spännande och att vår värld är värd att utforska och lära sig mer om, ska orka stå emot, stå upp och våga säga ifrån. Jag önskar att alla ska bry sig!