Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
IF Metalls ledning med Stefan Löfvén i spetsen har i dagarna gått ut med att man går med på arbetsgivarnas krav på lönesänkningar för att möta den ekonomiska krisen.Att en av landets största fackföreningar gör en sådan uppgörelse med arbetsgivarna är en fullständig katastrof för hela fackföreningsrörelsen.Fackföreningens grundläggande principer är enkla men uppenbarligen har de gått de fackliga ledarna "i världens starkaste fackförening" förbi; vi ska inte, under några omständigheter, konkurrera med varandra om arbete genom att sänka våra löner. Har vi en gång stigit på den karusellen så kommer vi att få fortsätta åka. Sänker vi våra löner här i Sverige så kommer de på kontinenten att tvingas sänka sina löner och så är lönesänkarkarusellen i full gång. Detta kan bara leda bakåt! Fackföreningsrörelsen bildades en gång i tiden för att upphäva denna konkurrens mellan arbetare.Hur arbetarklassens framtid i Sverige och stora delar av Europa framöver kommer att se ut beror till stort på de vägval arbetarrörelsen idag gör. Det finns framförallt två slutsatser som varje fackföreningsmedlem måste dra och stå upp för.För det första måste arbetsgivarnas försämringar av våra arbetsvillkor och löner konsekvent bekämpas. Att gå med på försämringar är ingen lösning och verkligen ingen väg framåt.För det andra måste vi inse nödvändigheten av att på allvar föra den politiska kampen för en a-kassa med litet inkomstbortfall för att kunna försvara våra löner och arbetsvillkor. A-kassan ska ge 90 procent av inkomsten, taket måste bort och karensdagarna likaså. Detta är en avgörande förutsättning för att vi ska kunna upprätthålla våra löner och inte behöva bjuda under varandra för att klara vår försörjning. Vi i LO-kollektivet ska inte betala för en kris som vi själva inte har skapat!Frågan är när ska vi sluta att stå med mössan i hand och istället kräva vår rätt?
