Vilka utplånade förnöjsamheten?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är pensionär sedan nästan 30 år tillbaka och min pension jämförelsevis med många andra pensionärer är låg. Men jag upplever att jag har det så bra, obegripligt bra. Jag har hittills haft råd med allt vad jag verkligen behövde. Har jag inte den rättigheten att offentligt erkänna att jag är så övermåttan nöjd? Eller måste jag följa med strömmen och klaga till varje pris? Jag vet att några har det bättre, andra sämre, men förnöjsamheten har försvunnit hos många, väldigt många. Varför? Förnöjsamheten är nu den största bristvara.
Oavsett vilka politiker det är som styr, har den enorma teknologiska utvecklingen gjort oss alla materiellt rika, jämfört med tidigare generationer. Men inga materiella rikedomar kan ge lycka när förnöjsamheten saknas. När jag tänker på mina föräldrar och hur jag hade det som barn, då lever jag nu kungligt, i rena lyx. Även när det var fattigt förut, fanns det mycket mera förnöjsamhet.