Andreas Elfwingson: Att heja på "Jönssonligan" krockar med moralkompassen

Det finns mängder med så kallade heist-filmer; en grupp individer som har storslagna planer på att stjäla någonting värdefullt såsom pengar, juveler eller hemliga dokument. Ladykillers (1955), Heat (1995), Ronin (1998), Oceans Eleven (2001) och Dead Presidents (1995) för att bara nämna några. Ofta går en stor del av filmen till karaktärspresentationer, planering/rekognoscering och så själva stöten som helt naturligt hamnar i slutakten. 

Dessa filmer har ännu en gemensam nämnare, och det är att huvudpersonerna, som i grund och botten faktiskt bara är simpla tjuvar, framställs som moderna Robin Hood-figurer och/eller lyxiga gentlemannatjuvar. Vi förväntas känna empati och helst av allt ska vi hurra när de lyckas med sin stora stöt i slutet.

Detta för oss till dagens streamingtips; Lock, Stock and Two Smoking Barrels, en brittisk heistfilm från 1998 i regi av Guy Richie (tillika manusförfattare) där vi i rollistan bland annat hittar Jason Statham, Vinnie Jones, Jason Flemyng och Sting (!)

Efter att ha blivit kollektivt skyldiga en spelskuld på 500 000 pund till den hårdföre gangsterbossen Hatchet Harry och stående inför ödesdigra konsekvenser om de inte betalar i tid, bestämmer sig fyra småfifflande vänner att helt sonika råna sina grannar som så där händelsevis råkar vara riktiga gangsters och har en stor stöt på gång. 

Våra vänner har, medelst tjuvlyssning, fått nys om den här stöten och resonerar som så: Varför inte ta det här unika tillfället i akt och en gång för alla reglera sin spelskuld? I kölvattnet följer en hel hoper missförstånd, lite tur och karma för samtliga inblandade.

Att säga att den här filmen rullar i ett hejdlöst tempo är en underdrift; dialogen är rapp, karaktärerna finfint utmejslade, manuset är smart skrivet och den där lite småskitiga cockneydialekten gör faktiskt hela upplevelsen mer äkta och rolig. Lock, Stock... är dock ingen komedi utan mer en heistfilm med humoristiska inslag, men är dock inte lika välputsad som till exempel en amerikansk motsvarighet. Humorn ligger bland annat i samspelet mellan de fyra desperata vännerna som tungt beväpnade med en stor portion kaxighet och Gnosjö-anda ändå, till vår stora glädje, beter sig lite småklantigt och därmed blir omedelbart älskvärda. 

Ja, man skulle faktiskt kunna säga att de är lite som East Ends svar på Jönssonligan, fast med stor myckenhet av svordomar.

Men vänta här nu; i grund och botten är ju huvudpersonerna ändå simpla tjuvar och det är ju inte bra! Vi har växt upp med moralkompassen inställd på att brott inte ska löna sig eller hur? Man ska inte stjäla och gör man ändå det hamnar man i fängelse! 

Visst är det så, men när vi väl förstått hur hårdföra, hemska och blodtörstiga de riktiga skurkarna faktiskt är rättfärdigar vi mer eller mindre huvudpersonernas beslut. 

Dessutom, hur man än vrider och vänder på det är 500 000 pund en gigantisk summa och både vännerna och vi som publik inser tämligen snart är helt omöjligt att skramla ihop det på laglig väg. Tack vare sin gatusmarta attityd, relativa klantighet, kärlek till varandra och filmens intrikata story står vi, mer eller mindre från start, på huvudpersonernas sida och hoppas innerligt att de till slut ska kunna betala tillbaka sin jättelika spelskuld.