Ulrika Gerth: Jakten på den ultimata förfadern

Jo, beskedet att de verkligen är släkt med pilgrimerna, de 102 mytomspunna passagerarna på skeppet Mayflower som 1620 förde dem bort från religiöst förtryck i England till friheten på andra sidan Atlanten. Efter två månader till havs kastade de ankar vid Cape Cod, söder om dagens Boston, och grundade kolonin Plymouth.

Historien är så välkänd och upprepas så ofta i skolorna i Massachusetts att min 11-åring suckade tungt när pilgrimernas öde återigen skulle tragglas lagom till Thanksgiving, en nationell helgdag i november som baseras på en skördefest där både pilgrimer och indianer deltog.

Amerikaner är dock så intresserade av sitt förflutna att släktforskning seglat upp som landets populäraste hobby efter trädgårds­arbete. Kanske bottnar intresset i att nationen är ung och förfädernas strapatser ofta bara några generationer bort. Medan de forcerade världshav rörde sig min svenska släkt under 400 år inte en meter från Skåne och Södermanland.

Numera kan legender som återberättas av generation efter generation (svärfars fru hävdar bestämt hon är släkt med både Barack Obama och George W. Bush) ibland styrkas ­– eller pulveriseras – genom ett DNA-test.

Det var med ett sådant test som den demokratiske senatorn Elizabeth Warren hoppades få tyst på president Trump som med sedvanlig finkänslighet kallat henne ”Pocahontas” efter att hon ­– guldblond och blåögd – upprepade gånger registrerat sig som en minoritet med hänvisning till sin påstådda länk till indianstammen cherokee. Testet slutade dock med fiasko när det visade sig att Warren inte hade en gnutta mer DNA från ursprungsbefolkningen än gemene amerikan, vilket fick ledaren för cherokeefolket att i hårda ordalag anklaga henne för att underminera stammens intressen.

Men det allra hetast eftertraktade släktbandet, i alla fall enligt tidningen Boston Globe, är det till Mayflowers passagerare. Enligt en färsk studie tror hela en fjärdedel av amerikanerna att de har pilgrimer i släktträdet.

Därför tar jag det med en nypa salt när svågern berättar att mina tre döttrar är släkt i tolfte generation i rakt nedstigande led från Edward Doty, en passagerare som anlände som betjänt till en av de bättre bemedlade Mayflower-resenärerna och som är känd för att ha utkämpat New Englands första dolk-och-svärdduell år 1621 (Straffet: bråkstakarna bands ihop i en timme). Men så skickar svågern bevis: hans forskning har officiellt godkänts av Sällskapet för Mayflowers Ättlingar där han nu är en av 30 000 medlemmar tillsammans med bland andra åtta amerikanska presidenter (det verkliga antalet ättlingar beräknas till 10 miljoner!).

”Det kan vara mycket känslor när någon upptäcker att de härstammar från Mayflower,” berättar Sällskapets ordförande i tidningen. “Jag har sett folk i tårar.”

Själv kan jag inte ens räkna hur många gånger jag, helt apropå, fått ta del av andras familjehistorier. I förra veckan hände det igen när jag åkte för att förnya mitt körkort. Med en blick på min födelseplats i passet utbrister kvinnan bakom disken, ”Mitt mål är att en dag åka till Sverige, Skottland, och Irland. Det är jag. Det är därifrån jag kommer.”

Hon berättar om sin gammelmormor som dog 100 år gammal. När minnet svek kunde gammelmormor bara prata ett språk, sitt svenska modersmål. Och när hon satte sig vid pianot hördes alltid samma melodi, sången som hon lärt sig som liten flicka på 1880-­talet i landet långt där borta.

Ulrika Gerth är frilansjournalist och uppväxt i Norrköping. Hon bor sedan många år i nordöstra USA.