Under mitt yrkesliv har jag alltid känt en dragningskraft till människor som man vanligtvis inte möter på gatan. Människor som nått botten eller människor som inte passar in i samhällsmallen.
Jag tycker att de människorna ofta lär mig mer om livet än andra. Som journalist har man en fantastisk möjlighet där. Och en skyldighet, skulle jag vilja säga. Vi ska förmedla röster från alla i samhället.
Jag har träffat mördare, bedragare och andra tungt kriminella många, många gånger och jag har för avsikt att fortsätta med det. Jag kan självklart ha synpunkter på deras brott, jag kan känna sorg över att de skadat andra, men jag dömer dem inte. Jag söker förklaringar till deras beteende och jag ger dem en röst.
Varje gång jag besöker en anstalt och skriver om det i tidningen så blir jag kritiserad av alla möjliga.
För några jular sedan gjorde jag ett reportage från en avdelning på Norra anstalten i Västervik där de intagna förberedde för en julfest. Reportaget skulle kunna beskrivas som ett ”mysreportage” med enda skillnaden att de som porträtterades i texten var dömda brottslingar. Det uppskattades inte av åtminstone ett antal ihärdiga tyckare med internetuppkoppling och ett hiskligt temperament. Jag fick väl ett 20-tal ilskna mejl och minst lika många ilskna inlägg i sociala medier. Jag ska inte citera dess innehåll men budskapet var ungefär att jag skulle ge fan i att måla upp ”fångar” som ”vilka som helst” och att de verkligen inte borde få fira jul.
Jag har sagt det förr, men det skadar inte att upprepa: att sitta i fängelse handlar inte om att de som sitter där ska glo in i en vägg precis hela tiden. Straffet handlar om att deras frihet begränsad för det liv som du och jag lever samt det faktum att de inte får träffa sina anhöriga så ofta som de vill.
Intagna måste aktiveras genom olika sysselsättningar av flera skäl. Dels för att upprätthålla ordning innanför murarna och dels för att de ska förberedas på ett liv i frihet. Samhället vinner ingenting på att låsa in någon för resten av livet om det inte är absolut nödvändigt.
Och jag lovar, de intagna glor tillräckligt mycket in i väggen som det är. På den punkten behöver ni inte oroa er. Det är vanligt att man på en anstalt är inlåst på sitt rum från sju på kvällen till sju morgonen därefter.
Precis som Hernando och Anita säger i reportaget här intill så lär de sig mycket om sig själva genom att tillbringa tid innanför murarna. Jag har lärt mig mycket om mig själv också, genom att träffa många som valt fel vägar i livet. Även jag tänker som alla andra, så klart, att det vore härligt att köpa den där fräcka bilen, den sjukt dyra datorn och ”herregud vad jag längtar till solen!” och så vidare, men ofta stryps mina tankar av hur bra jag har det. Att jag har fått så mycket med mig i livet som gjort att jag kunnat styra båten i rätt riktning, att jag har obegränsad tillgång till min familj, mina barn och min fru. Att träffa människor som inte haft samma förutsättningar och som har förlorat allt har ändrat mig i grunden. Det är jag tacksam för.