Dyig sjöbotten breder ut sig, och strandlinjen kryper sakta nedåt i länets – än så länge – största insjö. En konsekvens av sommarens torka och en ständig avtappning – som alla verkar vilja stoppa. Men ingen tycks veta hur.
Det ska sägas att jag är allt annat än opartisk i frågan. Yxern är min barndoms sommarparadis. Så många gånger har vi rott ut med pappas träeka och lagt till vid någon av de hundratals öarna, där vi spenderat lata timmar i solen. Vi har klättrat på "Ljuse sten", badat från klippor och vittjat kräftburar under ljumma augustinätter. Cyklat på Hästö. Tältat, byggt flottar och njutit av magiska solnedgångar. Bland de finaste minnena från uppväxten, och för den delen även senare i livet, har jag från sommardagarna på Yxern.
Så det är klart att det skär i hjärtat att nu se de surrealistiska bilderna på den sjunkande sjön. Gyttjiga stenbrottsliknande miljöer, döda djur och växter där vattnet försvunnit och uttorkade åar.
Jag har försökt förstå hur det kunnat bli så här. Redan på 1990-talet, då runt tio år gammal, lyssnade jag på farfar och pappa som pratade om den märkliga vattendomen, som tillät Tekniska verken och andra kraftverksägare att tappa stora mängder vatten ur sjön. Kritiken var omfattande redan då. De senaste åren har jag vid flera tillfällen intervjuat engagerade närboende. Tjänstemän från Tekniska verken. Läst artiklar, protestbrev, skrivelser och försvarstal. "Vi vill inte förstöra sjön, men vi måste följa vattendomen", säger kraftbolaget. "Det är katastrof, länsstyrelsen måste agera", säger kommunalråden i Västervik och Vimmerby. "Vi kan inget göra", hävdar länsstyrelsen.
Alla är, sedan länge, överens om att vattendomen från 1938, som reglerar hur mycket vatten som ska tappas ur sjön, är föråldrad och måste ändras. Men hur det ska gå till, och vem som ska se till att det görs, ja, det tycks vara en svår nöt att knäcka. Decennier av diskussioner och bråk om vattendomen har lett till – just ingenting.
Samtidigt fortsätter vattnet att sjunka, och mitt sommarparadis förvandlas sakta men säkert till en ödslig, blottlagd sjöbotten.
Jag är visserligen ingen expert på vattendomar, och har respekt för att frågan är komplicerad, men ärligt talat – hur kan det vara SÅ svårt?
Ingen vill förstöra sjön. Ingen tycker att situationen är bra. Alla vill ha en förändring. Ändå kan ingen göra något.
För mig är det obegripligt.