Vi badade, lekte bland blåbärsrisen, åt ravioli på verandan och åkte ut med den blå roddbåten. Vännerna och släktingarna som kom på besök avlöste varandra och livet lekte. Jag upplever inte samma idyll som vuxen. Jag vill erbjuda mina barn lika underbara somrar som jag hade men jag tycker det är svårt. Visst är det extra svårt för oss med ADHD men jag tror att det kan vara en utmaning även för föräldrar utan diagnos.
Plötsligt finns inga ramar att förhålla sig till, tomma dagar i kalendern som jag som mamma förväntas fylla med diverse olika aktiviteter för att ungarna inte ska bli rastlösa och tvingas sitta framför skärmar av olika slag. Jag är så lycklig att jag, inte minst på somrarna, fick växa upp i en värld utan internet så närvarande att man inte sällan känner sig uppäten av alla flöden kors och tvärs.
Häromdagen åkte jag och barnen till stranden. Det var en solig dag så det gällde att passa på. Väskorna packades, ugnspannkakan gjordes klar och iväg bar det. Stranden var full av folk, fler barnfamiljer som liksom vi ville passa på att bada innan regnet tog över igen.
Den första halvtimmen gick ganska bra men sedan blev intrycken för många, för intensiva och jag insåg att min adhd-medicin blivit kvar hemma så nu gällde det att skärpa sig ordentligt. Jag satte igång med att smörja in mitt ena barn som liksom jag har lite svårt att stå stilla så vi hamnar i en märklig dans där han snurrar runt och jag försöker följa med i dansen medan jag intensivt smörjer vänster ben. Det går sådär. Jag ramlar och det gör sonen också och nu har all sand smetat in sig i krämen och det enda jag försöker hålla reda på är vilket ben jag smörjt in. Plötsligt är solkrämen puts väck innan jag hunnit smörja in det andra benet. Jag känner hur jobbigt jag börjar tycka att det är och jag försöker lugna mitt redan stressade nervsystem med att nynna "John blund den lille". Mitt nynnande blir kortvarigt. Jag springer omkring i cirklar på stranden och ropar "VAR är höger ben?" Familjen som sitter alldeles för nära på filten bredvid tittar märkligt på mamman som springer och letar efter sin sons högra ben. Jag menade naturligtvis "Var är solkrämen?". När jag väl hittade krämen var sonen borta. Jag fick panik. Jag sprang tre varv runt stranden innan jag hittade honom vid strandens lilla biblioteksstuga. "Du får inte försvinna så där", ropar jag i högan sky medan jag springer rätt in i min sons famn. Jag tror vi såg ut som de gör i en amerikansk film när mor och barn av dramatiska anledningar skiljts åt men i slutet av filmen plötsligt återfår varandra. Så ser vi i och för sig alltid ut när jag hämtar mina barn på fritids och förskolan, då är det ett intensivt kramande i tio minuter innan vi skuttar iväg mot bilen. När vi lämnar stranden måste jag vara steget före och klura ut vad vi ska hitta på imorgon.
Jag tror att barn idag skulle behöva öva på att ha lite tråkigt också, att inte ta till skärmen så fort aktiviteterna inte avlöser varandra. Ibland gömmer jag alla skärmar. Då tvingas de leka med sina saker, rita eller pussla och jag får ladda energierna en stund, men det är inte alltid det funkar.
Nu ser jag fram emot höstens annalkande med tydliga ramar, två lediga dagar per vecka att fylla istället för sju. Att börja jobba och återfå rutinerna efter semestern, det är semester för mig.