”Att vara på vår vakt, att kunna ta initiativ och realförhandla nordiskt. Det kan behövas för de nordiska länderna i det försämrade världsläget vi befinner oss i och där NATO och EU kanske inte blir vad de var”. Så skriver förre talmannen Björn von Sydow, ordförande i Letterstedtska föreningen, i ett förord till antologin ”Norden sett inifrån. Det fjärde spårbytet”.
Claes Wiklund, huvudredaktör för Nordisk tidskrift och statsvetarprofessorn Bengt Sundelius, är huvudansvariga för antologin, som samlat ett 20-tal mycket namnkunniga nordiska skribenter. Antologin rekommenderas inte bara till nordister utan även till en bredare allmänhet.
Som ett symptom på kunskapsläget och det mediala ointresset nämns att ingen svensk journalist eller oppositionspolitiker reagerat på att utrikesminister Margot Wallström sedan maj 2016 också är nordisk samarbetsminister. Det är ett symboliskt laddat avsteg från etablerad praxis. Tidigare har andra ministrar varit samarbetsministrar och åren 2014–2016 hade vi i Kristina Persson en ”egen” Nordenminister. Utrikesministern kunde förstås, skriver Wiklund och Sundelius, vara en stark och högprofilerad politisk kraft för det nordiska om denna ambition prioriterades.
1950-talet anses vara guldåren för det nordiska samarbetet, då infördes för medborgarna viktiga reformer som passfrihet, gemensam arbetsmarknad och ett gemensamt socialt skyddsnät. Senare kom misslyckandet med bildande av en nordisk ekonomisk union, ett Nordek, men också dess lyckade adoptivbarn Nordiska investeringsbanken i Helsingfors och vidare Nordiska rådets litteraturpris, forskningssamarbete och samarbetet i FN.
Men efter Danmarks och framför allt efter Finlands och Sveriges EU-inträde har det nordiska samarbetet gått i stå. De tre länderna verkar prioritera EU-samarbetet före nordiska lösningar. Huvudredaktörerna Wiklund och Sundelius menar, att de pådrivande nordisterna blivit färre på senare år. En nystart behövs. Lite elakt jämför Wiklund och Sundelius det nordiska samarbetet med ett tåg, där ett eller flera länder kör lokomotivet och där andra länder sitter i restaurangvagnen. Det är vårt intryck, skriver Wiklund och Sundelius, att numera sitter Danmark mest i restaurangvagnen och spanar ut mot Europa med omnejd.
Vad kostar då det nordiska samarbetet? Författaren och bortgångne riksdagsmannen för centern Per-Olof Sundman, brukade framhålla att det nordiska samarbetet inte kostade mer än man får ge för en kopp kaffe och ett wienerbröd per medborgare. Nordiska ministerrådets budget för 2017 på cirka 1,2 miljarder kronor gör 50 svenska kronor per nordisk invånare och år.
Vad det skulle kosta att inte samarbeta eller att inte genomdriva ytterligare samarbetslösningar? Gång på gång har efterlysts en samlad analys från Nordiska rådets sida, men ännu har ingen vågat sig på konststycket att göra en sådan beräkning. Det finns med andra ord mycket att göra 2018 under det svenska ordförandeskapet i nordiska frågor!