Okej. På onsdagens löp lovade vi sol och badväder. Det gick sådär.
Eller ja, det beror på vad man jämför med kanske. Bada går det ju alltid att göra för visso, även om det är regn och rusk, och solen lyste väl lite grann ändå.
Men visst, när man vet att man godkänt ett soligt löp och vaknar upp till spöregn klockan sex på morgonen så får man lite dagen-efter-ångest. Man vet ju att löpet kommer cirkulera runt i de sociala medierna med en hel del spydiga, skadeglada och bitvis ilskna kommentarer. Man skojar inte om vädret, och så vidare.
Journalistkollegorna runt om i landet har nog haft mest roligt över min lilla soliga löpsedel. Sannolikt för att de själva haft fel mer än en gång när de försökt förutspå väder och vind. Journalister har ju en förkärlek till extrema väder. Storm, till exempel, men så fort vi skriver ”storm” i stora svarta bokstäver så slutar det blåsa. Så fort vi sätter in bilder på glada solar och badande ungar i tidningen så står det nästan skrivet i stjärnorna att det ska börja regna. Så, hör av er till mig om ni vill ha sol eller regn så skriver vi motsatsen på löpet och så får ni det ni vill ha.
Man får ta allt sånt där med en klackspark, så klart. Det är inte hela världen om det råkar regna när vi skriver att det ska vara sol, tänker jag. Att förutspå väder är närmast omöjligt. Även om man är meteorolog, verkar det som. Väder består av vindar med högtryck eller lågtryck som blåser lite överallt och de verkar oftast ge fullkomligt tusan i vad människans satelliter och digitala väderstationer säger.
Det mest normala vore väl att lova att jag aldrig kommer försöka förutspå väder igen på kommande löpsedlar. Men det går inte. Vår drivkraft att rapportera om väder är för stark. Kolla kvällstidningarna. De printar sol efter sol på löpet tills det blir sol. De ger sig inte. ”Nu kommer ryssvärmen”, regn, ”Nu kommer ryssvärmen”, regn, ”NUUU KOMMER RYSSVÄRMEN” och så kommer den och alla är nöjda och glada och köper lösnummer som aldrig förr.
Man får väl glädja sig åt att mitt soliga tvärtom-löp resulterade i en hel del skratt också. Flera personer med humorn i behåll har fotat mig bredvid löpet, skrivit till mig och ställt frågor som: ”Vad tror du? Nu är väl ändå Guldspaden när till hands va?”.
Nej, någon Guldspade lär det väl inte bli. Men så länge man kan få folk att skratta åt eländet så har det varit värt det tycker jag. För att citera Jonas Gardell: Så länge vi skrattar är vi inte besegrade.