För några veckor sedan klev jag på tåget i Västervik för att resa till Linköping. Med mig hade jag en roman som jag förstrött bläddrade i. Snett mitt emot mig satt en ung man med håret väl instoppat i en huva. Under resans gång var hans blick fäst vid en punkt i fjärran och emellanåt rynkade han ögonbrynen, mungiporna pressades nedåt och han knöt sina nävar. Jag sneglade lite försiktigt, gång på gång, och undrade vad det var som pågick. Strax innan Åtvidaberg rev han av sig huvan och drog ett par små lurar ur öronen. Han suckade ljudligt samtidigt som han tog fram sin mobil. På displayen skymtade jag titeln på en deckare. När tåget stannade i Åtvidaberg försvann han snabbt ut på perrongen och jag såg hur han återigen pluggade in lurarna. Killen hade alltså suttit och lyssnat på en ljudbok, helt uppslukad av berättelsen.
När jag var ung var det inte helt accepterat att lyssna på böcker. I skolan sa läraren att böcker skulle läsas, punkt slut. Barnen skulle lära sig att ta sig an texter i tidiga år. I min klass på högstadiet var det flera elever som av någon slags princip inte läste skönlitteratur. De var inte sena med att påpeka hur töntigt och hopplöst ute det var att sitta med näsan i en bok. Var det någon som mot förmodan lyssnade på böcker hade de fullt sjå med att hålla koll på alla kasettband eller CD-skivor som krävdes för en enda bok. Utbudet var också skralt vill jag minnas.
Idag finns de flesta böcker som ljudbok, tack och lov. Jag tror vare sig bibliotekarier eller lärare snörper på munnen om någon vill lyssna istället för att läsa. Böcker är lätt tillgängliga via olika strömningstjänster och lyssnandet ökar visar statistik från Svenska förläggareföreningen.
Själv är jag dock ingen vän av ljudböcker. Jag har försökt. Varje gång har det slutat med att jag har stängt av, frustrerad över uppläsarens röst eller det påträngande med att ha någon så nära i mitt huvud. Men så alldeles nyligen, lånade jag “Nortons memoarer” av Håkan Nesser via bibliotekets app. Boken handlar om den beresta och filosofiska hunden Norton. Till min stora förvåning var lyssningen ett rent nöje. Tomas Bolmes röst passade alldeles utmärkt som en rhodesian ridgeback. Jag tog del av Nortons upplevelser i Uppsala, i USA, på Gotland och i England. Allt detta under tiden som jag cyklade för att handla, vek tvätt och lagade middag. Norton berikade mina vardagssysslor, helt klart. Och den unge mannen på tåget? Vem vet, han kanske inte skulle ha kommit i närheten av skönlitteraturen om den inte funnits tillgänglig som ljudbok.