Vi lever i en tid av upplevelsemaximering. Snart sagt all tid ska fyllas av aktiviteter och därmed upplevelser. Och mellan aktiviteterna ser vi till att få upplevelser då också. Via mobilen eller paddan, läsplattan.
Barn i dag behöver aldrig ha tråkigt. Inte ens när de sitter i sittvagnen och köar på väg in till Bamses värld i Kolmården. Då åker paddan fram och där finns en hel värld av aldrig sinande förströelse i form av filmer och spel.
Men det har sitt pris. Ekot rapporterade nyss om hur så små barn som 4-åringar kommer till vården med svåra belastningsskador i nacke och axlar, med huvudvärk som följd. Barnen har fått klassiska vuxenbesvär, kontorsåkommor.
Våra skallar är tunga och att sitta med huvudet nedåtlutat mot en mobil eller läsplatta ger nio av tio problem. Det är inte fråga OM besvären ska uppstå, utan när.
Man blir ju tjutfärdig. Vi hade sönderskrapade knän när vi var små. Av att ha cyklat omkull eller ramlat när man spelade fotboll, hoppade twist eller hopprep. Nu har ungarna vad som kallas paddnacke.
Våra hjärnor behöver ställtid, få fokusera på bara en sak eller kanske på ingenting alls. Det är nog därför yoga blivit så populärt.
Vi vet att datorer och mobiltelefoner behöver stängas av ibland för att fungera optimalt, men våra arma hjärnor får nästan aldrig vila.
Nattetid ser den själv till att processa dagens händelser via drömmar, och dagtid fyller vi den med allsköns onödig bråte.
Det här bekymrar stressforskarna, eftersom en hjärna på konstant högvarv till slut kraschar och slutar fungera, precis som en dators hårddisk.
Vi borde träna oss i att ge våra hjärnor ställtid. Att strunta i att glo i mobilen så fort vi väntar på en buss eller sitter i en bilkö.
Öva oss i att låta tankarna som kommer tänkas klart, för att sedan passera, istället för att göra motstånd och hela tiden mota undan dem med nya intryck.
Jag känner mig väldigt gammal när jag skriver det här. Hör inom mig hur yngre fnyser åt mitt mumbojumbo.
"Vi måste leva med vår tid, man kan inte backa utvecklingen".
Nej, så är det nog, men ändå . . .
Tänk om det är så förfärligt att vi, genom att aldrig låta barnen ha det tråkigt, också fråntagit dem förmågan att längta.
Att längta efter eller till något är ju något av det härligaste som finns. I takt med åldern längtar vi allt mindre, lever mer i nuet och känner – förhoppningsvis – en skön förnöjsamhet. Som barn längtade jag ofta.
Efter jullovet för att det sändes barnprogram på morgnarna då. Scooby Doo minns jag mest.
Efter Kalle Anka på julafton. En hel timme tecknad film, det var ju nästan ofattbart underbart.
Efter helgen då jag fick två kronor att köpa smågodis för. Det blev en rejäl påse, men ändå pytteliten om man jämför med de 5-literspåsar ungarna plockar godis i nu för tiden.
Efter sommarlovet då familjen brukade hitta på något extra kul.
Efter finfika med Bragokex istället för de vanliga Mariekexen.
Efter att en dag få åka utomlands för första gången.
Om man aldrig får ha tråkigt, aldrig får längta, då kan man väl heller aldrig ha det riktigt roligt. Eller? Hur blir ett liv utan kontraster?
Vad längtar den rika världens barn efter i dag? Får de längta alls?