Drygt en miljon svenskar snusar. 80 procent är män, 20 procent kvinnor. Alltså, 22 procent av den vuxna manliga befolkningen och 5 procent av den kvinnliga snusar. Hör ni, nästan en fjärdedel av Sveriges män snusar!
Tiden då snuset rann utmed hakorna och spottloskorna stod som bruna spön i backen är över. Nu använder de flesta små påssnusar istället. En del två åt gången.
Parallellt med detta minskar ammandet i landet. WHO rekommenderar att barn ammas under första halvåret, men antalet svenska mammor som följer den rekommendationen minskar.
Kan jag vara något på spåret här? Borde inte Socialstyrelsen undersöka om det är flick- eller pojkbäbisar som ammas minst?
Tänk om det är så att en majoritet av bebisarna som avvänjs för tidigt är pojkar!
Som blir avvanda trots att de är tuttiga!
Som lider under hela sin uppväxt och inte får ro i sin själ förrän de i tonåren kommer över sin första snusdosa!
Och som då – efter en hel barndom präglad av oral otillfredsställelse och allmän frustration – äntligen kan börja snutta påssnus!
Jo, jag vet att snus innehåller beroendeframkallande nikotin, men jag tror inte att man ska underskatta snusets nappeffekt och tuttsubstitut.
Varför skulle annars de som försöker sluta snusa snart finna sig beroende av en annan sorts påse, nämligen de tobaks- och nikotinfria påssnusar som det numera finns en uppsjö av på marknaden?
Nikotinet är en sak, behovet av att ha något under läppen en annan. Minst lika svår att komma ifrån.
Och vem är jag att raljera över detta, tänker nu den snusande och allt mer irriterade manlige läsaren?
Jo, jag är också en snuttare!
I 40 år har jag snusat. Lössnus. Under de senaste åren en hel dosa om dagen. En kedjesnusare alltså. Om jag har slutat förr? O ja, tjogvis av gånger.
Och varje gång har jag efter en tid, ibland så lång som 1,5 år, tänkt att ”nu är jag inte nikotinberoende längre, nu kan jag unna mig en enda festsnus”.
Men för en inbiten nikotinist finns det inget som heter ”en enda snus/cigarett”. En enda räcker för att väcka nikotinmonstret.
30 augusti lade jag och Gubben av. Igen. Då hade jag läst ut boken ”Äntligen icke-rökare” av Allen Carr. Boken som fick min mamma att sluta röka 2004.
Att man är en idiot som bombarderar kroppen med nikotin vet alla rökare och snusare. Sällan räcker dock den vetskapen för att man ska kunna sluta.
Men efter att ha läst boken kände jag mig så urbota korkad att jag skämdes över tanken på en enda prilla till. Helt utan skrämseltaktik eller uppbådande av viljestyrka.
För första gången var det lätt att sluta snusa.
Ja, ni får ursäkta om jag låter nyfrälst, men det är snudd på magi, detta.
Efter två veckor med nikotinfri påse har Gubben och jag nu börjat snutta färsk ingefära i småbitar. Skaver en del under läppen, men piggar upp. En trygg napp.
Ska detta nu bliva vår last? Att gå omkring med läppskav och osa asiatiskt wokrätt? Ja ja, allt som inte göder Swedish Match med en enda krona till känns bra.