Häromdagen var det internationella mansdagen. Jag lekte med tanken att skriva en ironisk krönika där jag hyllar framgångsrika manliga företagare, vd:ar och toppchefer. Lite som vi gör när det är internationella kvinnodagen, och alla medier liksom vill understryka att kvinnor faktiskt kan.
Någon påminde mig om att ironi inte lämpar sig särskilt väl i skrift, så jag lade ner idén. Men efter en dags skämtande om internationella mansdagen – nej, ingen tar dagen på något större allvar – känner jag ändå att det kan vara på sin plats att ta upp tråden.
Män kan! Det är så självklart att män kan, att ett sådant tillrop enbart tolkas som skämtsamt, om inte nedvärderande.
Män tar sig till toppen i näringslivet med en sådan självklarhet att ingen skulle få för sig att berömma dem för det. Det är inget konstigt eller beundransvärt med manliga företagare. Det är bara helt i sin ordning. Ingen undrar hur det går att som man, med sina manliga attribut, få respekt som chef eller ledare.
Det finns förstås poänger med att lyfta framgångsrika kvinnor på internationella kvinnodagen. Kvinnor möter fortfarande hinder i arbetslivet just för att de är kvinnor, och visst är det ovanligt med kvinnliga toppchefer och vd:ar.
Men det provocerar mig ändå något enormt när vi pratar om ”kvinnligt företagande”, ”kvinnliga chefer” och nyfiket ställer frågor om hur framgångsrika kvinnor klarar av sitt livspussel.
Ja, även snacket om ”kvinnlig representation” retar mig, det vill säga att vi diskuterar hur man ska få fler kvinnliga nunor på förstasidan och i övriga tidningen. Syftet är förstås gott, men för mig blir det bara ännu en påminnelse om att det manliga är normen, och att kvinnor är undantag som förutsätts behöva särbehandling för att få plats i samhället och på tidningssidorna.
Personligen vill jag inte bli inkvoterad någonstans på grund av mitt kön och jag formligen avskyr att bli klappad på huvudet av någon som påstår att jag är ”bra för att vara tjej” på innebandyplanen. Jag förmodar att företagare med kvinnligt kön kan känna detsamma när de hyllas just för att de är kvinnor och företagare.
På samma vis som jag antar att pappalediga män tycker att det känns fånigt när någon hyllar dem för att de klarar av att ta hand om sina egna barn. Hallå, varför skulle de inte klara av det?
Så här ser jag det; Vi är företagare, chefer, journalister, bönder och förskolelärare – vi är människor. Jag önskar att folk kunde strunta i mitt och andras kön, ursprung eller nationalitet och att vi kunde börja behandla varandra lika på riktigt.
Du är inte bra ”för att vara man”.
Du är bra, helt enkelt.