Frida Glenning Ströberg: Har vi inte ens en jävla filt i den här kommunen?

Jag äter svärmors hembakta blåbärsmazarin när min chef ringer. 

Det har skett en skjutning i Berga centrum. Igen. Två unga män kämpar för sitt liv på sjukhuset efter att ha blivit skjutna av en maskerad gärningsman. 

Det är mindre än tre månader sedan 20-åriga Abdimalik sköts till döds på öppen gata på samma plats.

Sambon skjutsar mig direkt till Berga. Det är en hel del människor där. Några få uniformerade poliser vaktar avspärrningen. 

Kollegan är upptagen. En stor grupp män i olika åldrar fångar min uppmärksamhet. Jag tvekar. Jag har sommarklänning och sandaler.

Den blå västen med Correns logga hann jag inte hämta på redaktionen. 

Männen skakar på huvudet när jag frågar om de vet vad som hänt. Pekar på en man längre bort, säger att han vet. 

Mannen är chockad. Han och hans lillebror blev vittne till skjutningen. Såg skytten på nära håll. Trots att det snart är två timmar sedan polisen larmades till platsen har han inte blivit förhörd.

En video filmad direkt efter skjutningen spelas upp på en mobiltelefon. Ljudet av skrikande röster får mannen att vackla. 

Vi sätter oss ned på asfalten i brist på annat. Hans breda axlar börjar snart skaka. Jag stryker honom över hans breda rygg. Känner mig otillräcklig. Frustrerad. 

Var är alla? Var är den varma nyponsoppan? Trygghetsvärdar i gula västar? Har vi inte ens en jävla filt i den här kommunen?

– Det var mer pådrag här vid förra skjutningen. Nu är det som att ingen bryr sig, säger en kvinna.

Hon söker upp en polis för att mannen ska få ge sitt vittnesmål. 

Efter förhöret skjutsar jag och kollegan hem mannen och en släkting till honom. De vill ogärna promenera hem efter det som hänt. 

Släktingens svenska är dålig men vi förstår att han har problem med sin myndiga son som bor hemma. Trots att pappan inte vill är sonen ofta i Berga centrum. Han kommer hem sent på natten. Familjen vet inte vad han gör när han är borta. 

Mannen och pappan frågar oss vad vi tycker att de borde göra. Vad ska pappan säga för att hindra sonen från att åka till Berga? Tänk om det händer honom något? Finns det någon hjälp att få?

Jag och kollegan mumlar någonting om att det är en problematisk situation. Slingrar oss, försöker byta ämne. 

Männen i baksätet vill ha råd.

Men vi har inga.

– Min familj flydde från kriget i Irak. Nu händer sådant här i Sverige, säger mannen tyst.

Jag höjer värmen i bilen.