I tisdags kväll var jag på ett boende i Gamleby för ensamkommande flyktingbarn och pratade om journalistik. Det har varit stökigt på hemmet och ungdomarna hade frågor om VT:s rapportering.
Varför skrev vi som vi gjorde, varför hade vi anonyma källor och får vem som helst skriva i tidningen? Det var några frågor. Jag var inbjuden av en god man till en av pojkarna.
Jag försökte förklara. Egentligen är det ganska enkelt att beskriva vad en lokaltidning som VT håller på med. Vi ska berätta om det som händer i Västervik som är intressant för våra läsare. Är det sant och relevant, ska det publiceras.
Det gäller oavsett om det är negativa eller positiva nyheter och oavsett vem som berörs av nyheten. Ingen utomstående kan påverka vilka nyheter vi publicerar, det avgör vi själva utifrån intresset hos läsarna. Ingen kan köpa en artikel, ingen kan hota eller vädja sig till en publicering.
För att vara konkret: är det bråkigt på ett flyktingboende och polisen rycker ut dit, skriver vi självklart om det. Det måste våra läsare få veta. I synnerhet som många av dem bor i Gamleby och kanske har sett polisbilen utanför boendet.
Sen ska rapporteringen självklart vara sann också. Journalister som hittar på är det värsta som finns och är inte längre journalister. Men ingen har påvisat minsta fel i VT:s artiklar.
Sen är verkligheten, tyvärr, lite mer komplicerad än så. Även om vårt uppdrag är att berätta och informera, ska vi också ta hänsyn och inte skada människor i onödan med våra publiceringar. Det finns både lagstiftning och ett pressetiskt regelverk som styr det.
Det här blir ofta en knepig avvägning mellan allmänintresset att få veta vad som hänt och hänsynen till enskilda personer. Det gjorde till exempel att vi inte skrev exakt vilket boende i Gamleby det handlade om. Det tyckte vi skulle vara för utpekande för dem som bor där.
Anonyma källor är inte heller något konstigt. Om en uppgiftslämnare står med sitt namn (och kanske bild) stärker det trovärdigheten, men den som vill vara anonym har rätt att vara det. Det kallas källskydd och är en grundbult i svensk medielagstiftning. Även om vi av någon anledning skulle vilja lämna ut namnet, får vi inte göra det.
I artikeln om Gamleby kontrollerade vi uppgifterna från den anonyma källan med två, namngivna, personer. De bekräftade att det varit stökigt och att vakter kallats in för säkerheten.
Jag tycker att det blev ett bra möte. Kanske får vi se några insändare från flyktingungdomarna i framtiden, vem vet? För jo, alla har möjlighet att skriva i tidningen i Sverige. Det gäller chefredaktörer såväl som asylsökande pojkar från Syrien och Afghanistan.
Förhållandena på boendet är också mycket bättre än för några veckor sedan. Lugnare och tryggare. Den pojke som låg bakom bråken har flyttats till ett annat hem utanför kommunen. Alla går i skolan igen och vakterna har dragits tillbaka.