Nyheten om de syriska flyktingarna som vägrade lämna bussen när de hamnat i vinterkylan utanför Östersund kablades ut i alla tänkbara medier förra veckan. Vreden och indignationen lät förstås inte vänta på sig; ”Låtsasflyktingar, kommer hit och ställer krav på Sverige!”, skreks det ut i kommentarsfälten på nyhetssajterna, och Facebook fylldes med uppmaningar om att skicka hem de otacksamma gästerna.
Tycka vad man vill om själva incidenten, och vad den säger om statusen på Sveriges flyktingmottagande, men den väckte minst sagt ont blod hos många av de som vill begränsa invandringen och göra det svårare att vara flykting här.
Floden av ilskna reaktioner fick mig att något osökt fundera på begreppet svenskhet – och vad som egentligen gör att människor söker sig hit.
En del människor jämför gärna våra generösa invandringspolitik med hur flyende svenskar skulle tas emot i andra länder. Inte skulle väl vi få gratis mat och husrum i flera månader, och hjälp med språkkurser och jobbansökningar om vi flyttade utomlands? Och varför måste vi tillåta moskéer och böneutrop i ett kristet land – i Iran skulle vi knappast få bygga kyrkor och ha gudstjänster?
Nej, kanske inte.
Men är det inte just detta – solidariteten, och att fritt få utöva sin religion och uttrycka sin mening – som kännetecknar det goda i Sverige? Inte är det bara midsommarstången, kyrktupparna eller vårt underbara klimat som gör Sverige så unikt. Nej, det är min fasta övertygelse att det mest svenska vi har också är det som är vår framgångsfaktor.
Nämligen idén om allas lika värde.
Frihet.
Solidaritet med de svaga.
Öppenhet.
Något vi borde vara stolta över och värna om.
Något som en hel del människor verkar vilja begränsa.
Det var – bland annat – drömmen om frihet som fick en dryg miljon svenskar att utvandra till Nordamerika under 1800-talet. Landet i väst erbjöd en fristad från kyrkans förtryck, det erbjöd tolerans och politisk frihet. Samma dröm om frihet får i dag tusentals människor att fly till Sverige. De vill ge sina barn en möjlighet till en bättre tillvaro än de själva haft.
Jag hoppas att även i fortsättningen få leva i ett land som kallas en ”humanitär stormakt” med ledord som tolerans och solidaritet. Ett land dit folk vill komma för att vi har ett rykte om oss att ta hand om de människor som kommer hit på ett bra sätt, ett land där alla kan känna sig trygga.
Jag hoppas på kloka och modiga politiker som vågar prata om och ta tag i integrationsproblem – och samtidigt stå upp för det som, enligt min mening, är det mest svenska av allt.
Kan man ha det som sin nyårsönskan inför 2015? Okej, då säger vi så!