EU:s överenskommelse med Turkiet om flyktinghanteringen har knappast varit någon odelad framgång. Om å ena sidan antalet asylsökande som kommer till Europa har minskat kraftigt, finns å andra sidan indikationer på att andemeningen åsidosätts från turkiskt håll. Samtidigt har EU blivit uppenbart beroende av den alltmer nyckfulle turkiske presidenten Erdogan – och man vet aldrig hur länge avtalet håller.
Men erfarenheterna från de senaste månaderna är tydligen tillräckligt positiva för att EU-kommissionen nu ska vilja sluta liknande avtal med fler länder. I ett första steg ska nio länder – sju i Afrika samt Jordanien och Libanon – förmås att ta ett större ansvar för flyktingar i utbyte mot ekonomiskt bistånd, utvecklade handelsförbindelser och investeringar. Det land som däremot inte håller sig till överenskommelsen ”kan räkna med inskränkningar”, enligt kommissionären för migration och inrikes frågor Dimitris Avramopoulos.
”Mer pengar för Afrika, färre flyktingar för Europa”, som en tysk tidning sammanfattar saken. För den linjen torde EU-kommissionen ha brett stöd bland de europeiska medborgarna.
Men överenskommelserna väcker nya moraliska, politiska och praktiska frågor. I Libanon och Jordanien, två länder som har påverkats djupt av kriget i Syrien, finns klart negativa erfarenheter av tidigare flyktingmottagande. Libanons stabilitet bygger dessutom på en delikat balans mellan olika religiösa grupperingar. Om staten hittills har tagit mindre ansvar än vad som har krävts, är det inte nödvändigtvis för att resurserna har saknats utan för att viljan inte finns och konsekvenserna på sikt skulle vara ohanterliga.
Det är också frågan hur nära man som europeisk värdegemenskap vill samarbeta med Etiopien, ett av de aktuella länderna i Afrika. Åtminstone hittills har bistånd till och investeringar i Etiopien inte förändrat landets enpartisystem. Den säkerhetsapparat som ska hålla ordning på migrationen är rimligen den samma som idag trycker ner all politisk opposition. Om avtalet med Turkiet har inneburit ett antal svårsmälta kompromisser, är det nog inget jämfört med vad ett liknande avtal med Etiopien skulle innebära.
Sedan kan man också undra i vilken utsträckning somliga stater kan sluta meningsfulla avtal. Libyen är en sönderfallande stat. Nigeria är ett av de länder i Afrika där störst andel av befolkningen uppger att korruptionen har tilltagit under det senaste året samtidigt som försöken att utplåna terrorgruppen Boko Haram har misslyckats. I Mali pågår FN-insatsen Minusma som bland annat syftar till att stabilisera landet och ge staten makt över områden den idag inte kontrollerar.
Att EU-kommissionen kräver att dessa stater ska agera mer konsekvent mot människosmugglingen är inte svårt att förstå. Men samtidigt ska man komma ihåg att det rör sig om stater vars suveränitet och kontroll över det egna territoriet idag är begränsad, både genom oroligheter och genom den laglöshet som korruptionen innebär.