Den tv-sända debatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton var på ett sätt ett viktigt avbrott. För ovanlighetens skull befann sig valets huvudpersoner i samma rum och kunde utan mellanhänder nå ut till hela befolkningen.
Men sedan återgick allt till det gamla. Även om Hillary Clinton avgick med segern i de opinionsmätningar som gjordes med vedertagna metoder, kunde även Donald Trump med hänvisning till andra mätningar göra anspråk på att ha segrat.
Det märkvärdiga med detta val är att den fullständiga polariseringen inte har att göra med ideologisk övertygelse eller uppslutning bakom den egna kandidaten, utan främst är negativ. Det vanligaste skälet till att människor säger sig avse att rösta på Trump är inte ekonomisk politik, invandrings- eller försvarspolitik. Det är att han inte är Clinton. Och på samma sätt är det för Clinton: enligt en mätning stödjer bara fyra procent hennes kandidatur därför att hon skulle bli USA:s första kvinnliga president, medan hela 32 procent anser att det viktigaste är att hon inte är Trump.
Mot den bakgrunden förstår man också varför så många väljare är beredda att överse med uppenbara brister. 34 procent av Trumpväljarna uppger att de känner oro över den republikanske kandidatens temperament och oförutsägbarhet. En betydligt mindre andel, 18 procent, säger att Trumps personlighet är ett viktigt skäl till att de stödjer honom. Bland Clintonväljarna finns något fler, 32 procent, som säger sig uppskatta kandidatens personlighet – men dubbelt så många uppger att de ogillar motkandidaten.
Någon utbredd glädje över att den ena eller andra kandidaten vinner är därför inte heller att vänta. Bara en fjärdedel av dem som stödjer Clinton respektive Trump skulle bli entusiastiska över en demokratisk respektive republikansk seger. Betydligt fler skulle bli lättade över att motkandidaten förlorade.
Hur ett sådant bedrövligt utfall är möjligt i en fullt fungerande demokrati blir en fråga för forskningen att sysselsätta sig med framöver.
Valrörelsen har så här långt visat vilka problem som uppstår när väljare lever i helt olika verkligheter, närmare bestämt medieverkligheter. Donald Trumps kandidatur har i hög grad byggt på uppmärksamhet på Twitter, som i nästa steg har lett till ett bredare medialt genomslag. Politiken var redan från början anpassad till Twitterformatet – korta budskap, snärtiga och aggressiva.
Den politiska polariseringen i verkliga livet – där den yttrar sig i att få Trumpväljare är nära vänner med Clintonväljare och vice versa – blir dessutom ännu mer accentuerad i sociala medier. På Wall Street Journals webbsida kan man sida vid sida följa ”liberala” respektive ”konservativa” nyhetsmediers uppdateringar på Facebook. Det blåa och det röda flödet handlar om samma händelser men där upphör likheterna. Även om hela nationen tittade på samma sändning, såg olika grupper helt olika debatter utspela sig. Demokrati är säkerligen möjlig även på dessa premisser, men svårigheterna ska inte underskattas.