Det nederländska valresultatet väckte stor uppmärksamhet i omvärlden – det vill säga den del som utgjordes av nederlaget för högerpopulisten Geert Wilders och hans parti PVV. Frågan om hur de andra partierna i någon konstellation ska kunna bilda en regering väckte mindre intresse, och är faktiskt fortfarande inte löst.
En försvårande faktor är att inte bara PVV gick dåligt i valet, utan också de båda traditionella ”systempartierna” PvdA (socialdemokratiskt) och kristdemokratiska CDA.
Socialdemokraternas kollaps noterades även i omvärlden, men kristdemokraterna gjorde också sitt näst sämsta val i modern historia. Under sin storhetstid på 1980-talet kunde valet vinna omkring en tredjedel av de 150 mandaten i andra kammaren – nu stannade det vid 19. Till och med valets ”vinnare”, det liberala regeringspartiet VVD, gick också tillbaka och är nu näst minst av alla partier som genom historien har varit störst i parlamentets andra kammare.
Förhandlingar påbörjades efter en inledande diskussionsrunda där samtliga 13 partier ingick. Av dessa är det enligt förra folkhälsoministern Edith Schippers, nu ansvarig för att identifiera den starkaste tänkbara regeringskoalitionen, fyra partier som är bäst lämpade att regera tillsammans: premiärministern Mark Ruttes liberala parti VVD, tidigare nämnda CDA, det liberala D66 och Grön vänster.
Numerärt är en sådan koalition oklanderlig – den samlar 85 mandat av 150 i andra kammaren. Ideologiskt är det, som framgår redan av partinamnen, en annan femma. Till de frågor där de fyra tilltänkta koalitionspartierna har olika uppfattningar hör klimatförändring, invandring och integration. Till saken hör också att hela uppgiften att komma överens numera ligger på partierna – sedan 2012 fungerar inte längre monarken som rådgivare eller medlare i processen. I ljuset av valresultatet skrev tidningen Telegraaf att regeringsbildningen skulle bli ”ett schackspel som kan ta många månader”.
Så ser också ut att bli fallet. Att få till stånd en regeringskoalition före påsk visade sig ogörligt. Schippers bästa prognos är nu att koalitionen kan ha kommit överens före sommaruppehållet i parlamentet. Vad partierna kommer överens om i enskilda frågor är av naturliga skäl hemligt fram till dess helheten kan presenteras.
Den mångfald av partier som å ena sidan kan uppfattas som ett demokratiskt friskhetstecken – det torde bland de 13 finnas något alternativ som passar de flesta, och väljarnas tilltagande rörlighet mellan partierna innebär att alla tänkbara åsiktsströmningar kanaliseras.
Men partimångfalden innebär å andra sidan, i synnerhet när alla partier har blivit så små som de nu är i Nederländerna, en allt annat än transparent demokratisk process när en regering väl ska bildas. ”Man måste inte vara pessimist för att dra slutsatsen att det är för tidigt att säga om demokratin i Nederländerna är vid bättre hälsa än någonsin, eller om holländarna snarare dansar på Titanics däck”, skriver juridikprofessorn Hans-Martien ten Napel.