Som om det inte redan var tillräckligt svårt att hålla samman EU kan det nästa år bli ännu svårare. Då väljs nämligen ny president i Frankrike, och två av kandidaterna – Nationella frontens Marine Le Pen och högerns nyligen valde kandidat Francois Fillon förespråkar en politik som avviker från dagens europeiska konsensus i fråga om Ryssland.
Le Pens position i frågan är väl känd. Återkommande har det dessutom rapporterats om Nationella frontens ekonomiska beroende av Putins Ryssland, senast inför det kommande presidentvalet då partiet ska ha försökt finansiera sin valkampanj med ryska lån.
Fillons löften om utrikespolitisk omorientering var däremot mindre väl kända. Utrikespolitiken spelade ingen stor roll i debatterna mellan Fillon och motkandidaten Alain Juppé. Till skillnad från före detta utrikesministern Juppé är Fillon heller ingen profilerad utrikespolitisk aktör. Även i omvärlden har Fillons ekonomiska politik och socialkonservatism när det gäller äktenskapet dominerat uppmärksamheten.
Men vad Fillon företräder inom utrikespolitiken är ett perspektivskifte, där allting underordnas kampen mot den väpnade islamismen i form av Islamiska staten. Eftersom även Ryssland bekämpar Islamiska staten blir Putin – som åtminstone säger sig vilja göra samma sak – en naturlig allierad.
Om Fillon i andra avseenden har framstått som en hök finns det något duvaktigt över hans syn på utvecklingen i Ryssland. Fillon anser visserligen att den starka alliansen med USA och Nato ska bestå, men menar samtidigt att relationerna till Ryssland måste återuppbyggas. En del av Putinregimens agerande förklaras av Fillon med att nuvarande presidenten Hollandes politik har retat den nationalistiska reflexen och bidragit till Rysslands isolering. Istället vill Fillon få med Ryssland i den USA-ledda koalition som bekämpar Islamiska staten i Syrien och Irak.
Men ett sådant samarbete påverkar också problembeskrivningen och målen. Är det pågående krossandet av IS det övergripande målet, kan Syriens diktator Bashar al-Assad sitta kvar. Under kampanjen inför omröstningen har Fillon konsekvent avstått från att kräva diktatorns avgång, med hänvisning till de kristnas utsatthet i ett Syrien utan Assad.
Det intressanta i allt detta är inte åsikternas originalitet, som inte är så stor, som möjligheten att Fillon kan få möjlighet att agera utifrån dem som president. Frankrike är trots allt ett av de dominerande medlemsländerna i EU och permanent medlem i FN:s säkerhetsråd.
Skulle så bli fallet, kommer dock komplikationerna som ryms i dagens enkla svar snabbt att visa sig. Med Putin som samarbetspartner får Fillon också förhålla sig till Rysslands folkrättsbrott och helt egna dagordning i Mellanöstern, där huvuddelen av energin inte alls ägnas åt att bekämpa IS. Stödet till de kristna knyts samtidigt till en korrupt och brutal regims högst tveksamma fortlevnad. Kanske viktigast av allt är dock att flera länder deltar i kriget mot IS av solidaritet med Frankrike sedan de fasansfulla Parisattentaten. Ett fördjupat franskt-ryskt samarbete skulle ställa den solidariteten på svåra prov.