– Skitsommar, utbrast han plötsligt och fortsatte sedan in på sitt lilla kontor.
Från min vikariestol, som låg vägg i vägg med hans kontor, kunde jag höra att han trampade runt där inne.
– Skitsommar! utbrast han igen. Inte en enda jävel som svarar i telefon.
Polletten trillade ner. Jag förstod att det var just därför han var så stressad. För att ingenting hände. Det måste ju vara det värsta för en man i hans ställe.
Nu, tio år senare, vet jag mycket väl hur det känns i praktiken. Jag har under mina år som arbetsledare på nyhetsdeskar ofta svurit åt sommarlunken som brukar infalla någon gång i slutet av juni. Företagsledare, kommunfolk och politiker börjar bli svårare att få tag på och pressmeddelandena lyser med sin frånvaro.
Plötsligt sprakade det till i polisradion. Nyhetschefen reagerade blixtsnabbt och rusade in till desken och höjde volymen. Ett SOS-anrop på kodspråk hördes.
– Skogsbrand! utbrast nyhetschefen, vände sig till mig och pekade med hela handen:
– Nilsson, åk på det, nu!
– Nielsen, rättade jag samtidigt som jag flög upp från stolen och rusade ut till en av redaktionsbilarna, så taggad och hög på adrenalin att jag gasade iväg utan att få med mig vare sig papper, penna eller en fotograf.
I Västervik upplever jag inte att nyhetstorkan är lika påtaglig som i andra städer där jag jobbat. Inget ont om Oskarshamn (där nyhetschefen vankade av och an) men där kändes det som att hela världen stannade när de stora industrierna stämplade ut för semester.
På sommaren har Västervik en vansinnigt stor tillströmning av turister och staden förvandlas till något annat än det den är resten av året. Den blir större. Mer färgglad och levande. De inhemska Västerviksborna gömmer sig på skärgårdsöarna och staden tas över av en ny befolkning.
Ni som läser Västerviks-Tidningen kommer från och med nu se en del kända och lite mindre kända namn under artiklarna och bilderna i tidningen. Sommarvikarierna är på ingång. Och till er vill jag säga följande:
Välkomna hit. Ni kommer att älska det! Ni kommer att få uppleva Västervik från sin allra bästa sida. Men även dess baksida. Det kommer att smälla, förr eller senare. Tänk på andningen då och glöm inte fotografen. Ser jag stressad ut? Ge mig en glass.