För det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag.
Redogörelsen i Ulrik Alvarssons text om händelseförloppet visar i all sin enkelhet hur några tillfälligheter, några snabba val, får en ödesdiger konsekvens den där dagen i oktober. Några "jag ska bara", och så händer det värsta tänkbara.
En skjutsande mamma kör på en äldre man vid ett övergångsställe, och han avlider senare på sjukhus.
I förhör berättar hon att hon under färden blir osäker på adressen de ska till, och tar fram mobilen för att ge till barnet i baksätet. Några sekunders bristande uppmärksamhet, kombinerat med stark sol, och olyckan är ett faktum.
Och visst hade det kunnat vara jag. Jag har absolut gjort sådana där "jag ska bara"-saker, om det så är att bistå ett barn eller att knappa på bilstereon. Eller ge någon en mobil.
Men Ulriks text gav mig en tankeställare. Jag vill tro att den kommer få verkan i mitt liv.
Varje gång jag cyklar nedför backen från vårt hus tänker jag på intervjun med den hjälmlösa mannen som "bara skulle cykla 100 meter", men som föll, slog skallen och fick men för livet.
Det vittnesmålet ändrade mitt tänk, gav mig ett inre hjälm-alarm.
Gällande olyckan på Slottsholmsvägen finns ingen vinnare. Störst är förstås förlusten för närstående till den äldre mannen, men kvinnan i bilen har fått en börda att bära livet ut.
Men kanske kan det sorgliga scenariot få några att tänka till, innan man släpper uppmärksamheten och gör ett "jag ska bara". Det kan vara skillnad på liv och död.