Anna Erlandsson.
Det börjar redan klockan sju på morgonen. Jag har fått reda på att jag ska vara i sporthallen, men inte mycket mer. Nervös? Ja, lite.
Det försvinner när jag kliver in och möts av ett vänligt ansikte och någon som vet var jag ska, och vem jag ska prata med. Jag presenteras för nästa vänliga person, som också vet var jag ska och vem som är näst i ledet att ta hand om mig. Så slussas jag genom registrering, sminkning, fika, och transport, helt friktionsfritt. Och jag är bara en av 130 personer. Jag förvånas inte, men jag imponeras. Vilken otrolig förmåga till organisering.
Vi simulerar en evakuering från Gotland och kommer med båt till Skeppsbrokajen. Min rollperson har skadat låret och kan inte gå, så jag behöver hjälp av båten. Blixtsnabbt är två personer där. Jag hinner inte protestera, ”nu gör vi såhär, är du med?”, och så lyfts jag upp och bärs i land. Auktoritärt, ja, men hela tiden med en mjuk hand och med en tydlighet och trygghet som jag sällan upplevt.
Sen får jag vänta på en brits. Runt mig sitter och ligger människor på likadana britsar och mellan dem rör sig militär personal fram och tillbaka och fler personer bärs in. Där ligger jag och har det ganska bra. Det är ju trots allt en övning och människorna omkring mig är inte skadade på riktigt och mitt lår är blått av smink och inte av en inre blödning som om några timmar kommer riskera att kosta mig benet.
Som tidigare sjuksköterska kan jag se de prioriteringar som görs. Även om jag ligger och väntar i flera timmar, så gör inte personalen det. Att ha närvaro nog att utöva sitt yrke, vara vänlig och tydlig, samtidigt som det pågår ett ”krig” omkring en, det kräver mycket. Att bemöta människan på britsen med lugn och inte låta sin egen stress spilla över, det är inte självklart. Men här känns det självklart ändå.
Plötsligt är det min tur och nu går det snabbt. Jag hjälps till en bil, åker iväg och helt plötsligt bärs jag ombord på en helikopter, sätts i ett säte och spänns fast. Sen är vi i luften. Jag hinner inte ens ta ett andetag för att ta in vad som är på gång att hända innan marken försvinner under mig. Inget kan förbereda dig på hur det känns när en helikopter 16 (eller Black Hawk), lyfter från marken. Vi flyger över Västervik och upplevelsen är surrealistisk. Ett hjälmprytt huvud kikar bak på mig med jämna mellanrum, tumme upp? Allt okej? Ja, allt är okej. Inte en sekund av tvivel har hunnit in i min annars ofta katastroftänkande hjärna.
Och så landar vi. Nästa person tar över och tar mig till ett tillfälligt sjukhus. Jag får träffa en läkare som bedömer mina skador. Det är akut – in på operation. Så rullas jag in i en tillfällig operationssal, och funderar på hur det ens är möjligt att bygga upp en operationssal i ett tält? Men det är det.
Alla runt mig är klädda i uniform och ser verkligen ut som militärer, inte som vårdpersonal. Men här blir gränsen utsuddad. Jag ligger på rygg på en brits, i ett sjukvårdstält, omgiven av militärens gröna lådor och kläder. Men bakom allt det där ultraeffektiva och militärgröna ser jag något så otroligt bekant. Vårdpersonal. Personer vars enda fokus är mig och mitt välmående.
Jag blir lurad av kamouflagen, för det är inget främmande i den här situationen, förutom omgivningen. Det är personer som kunde varit mina kollegor. Narkossjuksköterskan, som med lugn och närvaro förklarar för mig vad som ska hända. Frågar om jag ligger bekvämt. Läkaren som sakligt men vänligt förklarar att jag kommer sövas (i spelet då förstås) och vad de ska göra för att rädda mitt ben.
Och det slår mig som ett knytnävsslag. Det hade kunnat vara verkligt. Det är verkligt för så många människor hela tiden, varje dag. Många av de som övar har varit i krigsdrabbade områden och gjort det här, på riktigt. Omgivna av skadade och döende kollegor och civila. Jag uppfylls av en otrolig tacksamhet. Över att det går att organisera något av den här omfattningen. Att det finns personer som vill göra det, att de gör det med effektivitet och stabilitet, och vi har möjlighet att öva det. Att det luktar plast och parfym i tältet och inte blod, avföring och spyor.
Bakom allt det militära, det lite skrämmande och effektiva finns medmänniskor. Och jag är så otroligt tacksam att det finns personer som vill vara de människorna. Tacksam att vi har folk i det här landet som är där. Som kommer vara där om det faktiskt behövs.