Men det är inte alltid så lätt. Särskilt inte med ADHD. Vi separerar tydligen tre gånger så ofta som par där ingen har adhd.
Jag har alltid haft svårt för kärleksrelationer. Kanske för att jag inte nöjer mig med det där som känns lagom.
En gång sårade jag min partner och för att verkligen visa att jag ångrade mig så friade till honom. På riktigt. Jag köpte ringar, ett fång rosor och ett fint kort. Det skulle bli en gest, ett bevis på min kärlek. På väg hem från affären hann tanken ifatt mig:
“Det här gick nog lite väl fort.”
Men jag tröstade mig med att han nog ändå inte skulle säga ja.
Det gjorde han inte heller.
Tack och lov.
Vi satt där ute på kobben, på ett skär i vattnet och jag minns lättnaden när han sa:
”Inte nu. När vi lärt känna varandra bättre.”
Jag andades ut. Blommorna vissnade på ett dygn. Men kortet fick han behålla.
Vår relation blev en sån där livsresa som man kanske bara gör en gång. Ni vet – man köper en enkelbiljett till Paris och reser sedan vidare ut i världen med fel packning. Man tänker att det blir en liten tur, men plötsligt står man på en buss i Rumänien med en get i knät, utan täckning och med tre procent batteri. En månad längre fram försöker man dessutom bestiga Mount Everest i sandaler. Under resans gång gör det ont. Man blir magsjuk i Indien. Tappar passet i Paris. Blir rånad i Berlin.
Men man får också se oerhört mycket vackert. Och man lär känna sig själv – vare sig man vill eller inte.
Jag tror att väldigt få stannar när det hela börjar dramatiskt.
Parterapi är onekligen bra. I min föreställning, "God morgon ADHD", läser jag upp min egen lilla manual med punkter som är viktiga för mig i en relation som jag började med att ge till min kille.
- Om du av okänd anledning ska dumpa mig så snälla gör det inte under ett kosläpp för ett värre antiklimax får man leta efter.
- Se till att alltid ha en chili i väskan, vid jobbiga gräl med mig, eller någon annan för den delen, tugga på den och du hamnar i en helt annan sinnesstämning.
- Och här kommer det viktigaste: Låt oss börja med att gå i parterapi så att vi har rätt redskap redan från start.
Det finns inget som distanserar oss mer från varandra än rädsla men med rätt hjälp kan rädslan bli till nyfikenhet och där har vi mycket att vinna. Så alla ni kärlekskranka där ute, våga möta kärleken men våga också be om hjälp när det skaver.