– Mamma, kan vi inte gå baklänges till skolan idag? Jag vill se om världen ser annorlunda ut, säger ena barnet.
Först tänker jag, det där lät extremt jobbigt och är ju dessutom livsfarligt.
– Nej, det kan vi verkligen inte göra, säger jag.
– Men om du går framlänges och så går vi baklänges och håller dig i handen?
Nu blir det jobbigt och en ambivalens växer inom mig. Det lät ju som en ganska rolig idé trots allt. Varför ska man alltid göra allt på samma förutsägbara vis?
– Ja, varför inte, men ni måste lova att inte göra det när jag inte är med, det kan nämligen vara förenat med livsfara.
– Lovar!
Den långa baklängesvandringen mot skolan har börjat och det hela börjar bra men efter halva promenaden blir jag trött på att ledsaga två barn som krockar in i mig hel tiden.
– Nu räcker det. Nu vill jag att ni går framlänges, säger jag, trött.
Då blir ena ungen vansinnig eftersom jag lovat att vi faktiskt skulle gå baklänges hela vägen. Jag har två val, ducka ett utbrott eller hitta ett alternativ.
– Ok, men vi gör så här, nu går jag baklänges och så får ni gå framlänges, säger jag med andan i halsen.
De tycker det hela verkar jättekul och så blir det. Där går vi nu, två skolbarn spatserande hand i hand med sin mamma som går baklänges i mitten.
När vi väl kommer fram till skolan är jag våt av svett och barnen tio minuter sena.
– Ursäkta oss säger jag till barnens lärare, med glasögonen på snedden av all ansiktssvett som fått dem att glida av, men vi testade att gå baklänges till skolan så nu har vi gjort det.
När jag går hem, framlänges, tänker jag, varför har jag så svårt för att säga nej?
Jag tror jag har en inbyggd analysator som ställer saker och ting på sin ända.
Att säga nej är en konstform som känns betydligt lättare i teorin, särskilt för någon som själv ifrågasätter normer och vill leva livet på sitt alldeles egna vis.
Det viktiga är nog att lära sina barn att navigera efter en korrekt inställd moralkompass och våga stå upp för sina åsikter. Sen om man går baklänges till skolan eller testar att käka frukosten under bordet istället (den frågan har ännu inte dykt upp) för att det är kul, är ju en helt annan sak. Så länge man orkar.
Ofta orkar jag men ibland önskar jag att jag hade lite lättare för att bara helt enkelt säga, NEJ.