Stark, kreativ, rolig, omtänksam och alltid solbränd efter allt påtande i trädgården – så minns jag min morfar.
Jag minns doften av plastic paddingen som han använde när han gjorde stentroll till oss när vi var små och jag minns så väl den där gången då han öppnade dörren till boa och visade upp sadeln med RIKTIGA stigbyglar i metall som han hade gjort till prydnadsrådjuret han hade på baksidan.
Herregud, vad många gånger min syster och jag sadlade på och sadlade av den där cementklumpen om somrarna.
Jag minns alla varv i skrindan runt kvarteret i Mellbystrand och turerna i bilen när vi sålde hans egenbyggda fågelholkar. 25 kronor styck och varenda krona gick till barncancerfonden.
Jag minns alla otaliga gånger vi satt mitt emot varandra i köket och smulade ner knäckebröd i mormors hemgjorda kräm. Och så handslaget, det där handslaget som är så hårt att man likt en läkare varsamt får känna igenom handen efteråt för att försäkra sig om att inga ben är knäckta.
För styrkan i näven har han kvar, min morfar. Den och glimten han får i ögat när han trycker handen tills man grimaserar av smärta har demensen inte lyckats utradera.
Men i övrigt har den lagt beslag på det mesta och det hatar jag den för.
Jag hatar att den får honom att glömma vem jag är och att den har tagit så många av våra fina minnen.
Jag hatar att den gör så att jag drar mig för att hälsa på honom och att den får mig att hitta på ursäkter för att slippa besöka en av personerna som jag älskar högst.
För jag älskar verkligen dig morfar.
Jätte, jättemycket.
Och jag tänkte att du kanske kunde be personalen på ditt boende om hjälp att klippa ut den här texten och så kanske dom kan läsa just den meningen för dig ibland så du inte glömmer det?
Ja? Bra.