Jag minns inte nÄgra "hemmasittare" under min skoltid

"Jag skulle vilja bli hemskolad. Det Ă€r sĂ„ stökigt i min klass". 
Ett barn i min nĂ€rhet har precis börjat skolan, men redan tröttnat. 

Kommunen och skolan gör mycket för att förebygga det som man kallar "problematisk skolfrÄnvaro". 
Flickan pÄ bilden har inget med artikeln att göra.

Kommunen och skolan gör mycket för att förebygga det som man kallar "problematisk skolfrÄnvaro". Flickan pÄ bilden har inget med artikeln att göra.

Foto: Caroline Petersson

VĂ€stervik2025-03-22 17:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Hon Ă€r socialt kompetent och har lĂ€tt för att lĂ€ra, ett till synes "enkelt" barn. ÄndĂ„ uttrycker hon att skolan inte Ă€r nĂ„got för henne. Hon vill hellre undervisas hemma, sĂ€ger hon (men hemskolning Ă€r som bekant inte tillĂ„tet i Sverige). 

Samtidigt hör jag om förĂ€ldrar vars barn inte gĂ„r i skolan alls. BegĂ„vade barn, i vad det verkar vĂ€lfungerande familjer. FörĂ€ldrar som sliter sitt hĂ„r, inte vet vad de ska ta sig till. Barn som kĂ€mpar men knappt orkar ta sig ur sĂ€ngen. Än mindre klarar att ta sig till skolan. De flesta har vĂ€l numera Ă„tminstone nĂ„gon familj i sin bekantskapskrets dĂ€r ett eller flera barn under perioder varit "hemmasittare", som det kallats i medierna pĂ„ senare Ă„r. 

Vad Ă€r det egentligen som har hĂ€nt? Vems "fel" Ă€r det att barnen inte vill/klarar av att gĂ„ till skolan? Har det blivit lĂ€ttare att skolvĂ€gra? Är det roligare att vara hemma nuförtiden? Handlar det om en ökad psykisk ohĂ€lsa, eller Ă€r det skolmiljön och dagens pedagogik som Ă€r problemet? Eller fanns kanske samma problem förr – men att vi blivit bĂ€ttre pĂ„ att uppmĂ€rksamma det? 

I en rad artiklar har vi intervjuat pedagoger, skolledare och personer inom elevhĂ€lsan och Ă€ven en förĂ€lder till barn som i perioder inte klarat att gĂ„ till skolan. Vi fĂ„r mĂ„nga ledtrĂ„dar – men inga exakta svar pĂ„ frĂ„gorna. Kanske finns det lika mĂ„nga svar som det finns frĂ„nvarande elever. 

Inte ens om problemet Ă€r större nu Ă€n förr vet vi sĂ€kert, det finns nĂ€mligen ingen sĂ„dan statistik. 

Tydligt Ă€r i alla fall att det lĂ€ggs ett stort jobb pĂ„ att fĂ„ barnen att vilja komma till skolan, och stanna dĂ€r. Ute pĂ„ skolorna, pĂ„ gymnasiet och inom elevhĂ€lsan. Skolmiljön Ă€r viktig, vet man, och Ă€ven att hĂ„lla koll pĂ„ de elever som börjar vara borta lite mycket. FrĂ„nvaro kartlĂ€ggs numera och följs systematiskt, för att förebygga att den blir ett problem. 

NĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ min egen skoltid har jag inget minne av nĂ„gra "hemmasittare", Ă€ven om vissa sĂ„klart var borta mer Ă€n andra. Men sĂ„ sĂ„g samhĂ€llet ocksĂ„ ganska annorlunda ut. Det fanns inga mobiltelefoner eller sociala medier, tempot var lĂ„ngsammare och nog var det lite mer katederundervisning, Ă„tminstone i början av grundskolan. 

Hur sĂ„g din skoltid ut? Hade du klasskompisar som under perioder inte kom till skolan, eller var det hĂ€r med skolfrĂ„nvaro ett icke-existerande problem? Varför var det sĂ„, i sĂ„ fall, tror du? 

Dela gÀrna med dig av tankar och erfarenheter i kommentarsfÀltet, eller skicka ett mejl till caroline.petersson@vt.se