En gång bevittnade jag ett slagsmål mellan två barn i en lekpark. De var kanske fem år och rök ihop över en spade. Det var fascinerande att se hur snabbt föräldrarna förvandlades till partiska försvarsadvokater.
Den ena föräldern rusade fram med uppspärrade ögon och sa något om att hennes dotter har stor integritet.
Den andra föräldern, la till: ...och stor träffsäkerhet.
Det är något särskilt med den där ilskan man känner när någon annans barn är dumt mot ens eget. Den är så primitiv. Man vill ryta ifrån, men inser samtidigt att man inte kan skrika “NU RÄCKER DET!” ...åt någon annans unge utan att skapa en folkstorm på Facebook.
Så man lägger band på sig. Jag tycker dock inte att det är ett stort problem, om det inte handlar om mobbing för i de lägena tänker jag aldrig knipa käft.
Men när det kommer till barn som bråkar, brukar jag ligga lågt, jag orkar inte uppfostra andras ungar också men visst kan man hjälpa till om man märker att föräldern vill det. Ibland kan jag faktiskt känna, oj så skönt att andras ungar också ballar ur ibland. För det gör barn, titt som tätt.
Det man inte vill uppleva som förälder är det som hände mig härom dagen. Jag och barnen gick in i en butik. Det var jag som ville dit, barnen var trötta efter en hel dag på skola och fritids. Väl inne blev de lite överväldigade av alla intryck och en smula högljudda. Jag var själv trött och blev irriterad. Jag sa ifrån och vi hade en tillfällig dispyt. När jag betalade sa kvinnan i kassan till mig: "Vad jobbigt du har det, jag tycker synd om dig", detta inför mina två barn.
Jag blev skamsen och gick tyst ut. Jo hör och häpna, ibland blir även jag tyst men i detta fall önskar jag att jag vänt på klacken, gått in och sagt:
"Du behöver inte tycka synd om mig, jag har två underbara barn som mestadels ger mig glädje i livet. Men dig är det synd om, du som inte verkar förstå hur det kan vara att vara barn. Om du alltid var en snäll flicka som barn så tycker jag att du borde leva ut dina inre lustar nu, var lite högljudd, dansa fuldans eller bara sjung lite för högt och länge".
Det hade varit bra för oss båda om jag sagt så men det gjorde alltså inte. Istället åkte jag hem och kände mig nedstämd.
Barn har sina egna små universum att navigera. En dag är de stora och förståndiga, det går fort, så njut av att de ännu är oslipade diamanter som inte alls kan föra sig i alla situationer och tyck inte synd om oss som har lite bråkiga barn ibland.