När jag var 19 år bodde jag på Malta. En dag när jag var på väg hem från skolan hörde jag ett barn skrika. Jag hörde också mamman som vrålade hejdlöst – och sen hur hon slog barnet med något.
Jag fick panik. Stannade under balkongen, redo att instinktivt storma in, brotta ner mamman och ta ungen med mig. Det vågade jag inte. I stället gick jag hem, skärrad, och berättade för min "hostmother" vad jag hört.
Hon tittade lugnt på mig och sa: “Aga är tillåtet här.”
Det var inte förrän 2014 som Malta införde ett förbud mot aga. Trettiofem år efter Sverige.
Att bli så arg att man tar till nävarna mot ett barn, innebär att man behöver hjälp. Och den hjälpen måste man ta. Jag tror vi är många som är överens om att man aldrig får göra illa ett barn – varken fysiskt eller psykiskt.
Så med det sagt: nu vill jag prata om en annan sorts ilska.
Vi vuxna ska bekräfta barnet i barnets ilska, lugnt och sansat. Vi ska säga: “Nu är du arg, det ser jag. Riktigt arg är du.”
Lågaffektivt bemötande i all ära men ibland funkar det inte alls. Istället blir barnet ännu mer provocerat. Tänk dig själv att du är fullständigt rosenrasande – och så står personen du är arg på bredvid dig och säger med yogaröst:
“Arg är du. Och skrika – det kan du också.”
Det enda som har fungerat i de där lägena, enligt min erfarenhet, är i så fall tystnad. Att sätta sig på samma nivå – bokstavligt – och bara vänta.
Men om barnet bara beter sig väldigt illa? Då tycker jag att man som förälder faktiskt får bli arg. Med arg menar jag inte att man ska skälla ut barnet med sårande ord, men visst får man säga att man blir upprörd och att beteendet får konsekvenser. Om vi aldrig sätter tydliga gränser så får vi snart ett samhälle i vilket barnen bildar fackförbund mot tandborstning.
Hur arga vi föräldrar än blir så får vi inte låsa in barn. Men nog får man låsa in sig själv en stund – det borde snarare skrivas ut på recept. Som en kort paus för att, om man som jag har en viss fallenhet för dramatik, inte gå all in som en Bergman-karaktär i hallen.
Där inne, stirrandes in i kaklet, hinner man kanske återfinna ett uns självrespekt – eller åtminstone googla "hur får man bort chockladfläckar från innertak?"
Man hinner också samla den kraft som krävs för att, när barnet påstår att hen tappade glassen rätt upp i taket, lugnt fråga, Hur det går till när man tappar något uppåt?