SR:s Mellanösternkorre Samar Hadrous från Västervik på plats i Israel. Här en bild från tiden efter terrorattacken mot musikfestivalen den 7 oktober 2023, där hon i Tel Aviv intervjuar anhöriga till personer som hölls som gisslan i Gaza.
Trots flera försök att på allvar sätta mig in i konflikten Israel-Palestina är jag nog en ganska medelmåttig uttolkare av vad som händer, och varför. Därför tänker jag inte ge mig in på det i offentligheten.
De tankar som istället väcks inom mig när jag ser eskaleringen är vad skyttegravarna gör med oss, och hur snabbt vi är kapabla till att avhumanisera pappor, kusiner, lekkamrater och mostrar. Och hur vi var och en behöver ha en strategi när det kommer till nyhetsintag om konflikten, för att behålla tanken om att ett liv, är ett liv.
Om vi dag efter dag "duttlyssnar" eller "duttläser" rubriker och korta inslag blir det lätt en avhumaniserad händelse. Personligen behöver jag göra ett aktivt val att läsa en hel artikel, eller för den delen lyssna på ett längre inslag av exempelvis radions Johan Mathias Sommarström för att behålla känslan av att bli berörd eller upprörd.
Sånt som jag förväntar mig av mig själv, alla gånger då jag hör om raketattacker mot sjukhus eller hjälparbetare. Och som på tisdagen, larm om 14 000 döende spädbarn.
Eller som i måndags morse då Västerviks och SR:s egen Mellanösternkorrespondent Samar Hadrous pratade med en pappa i Gaza som precis flytt med sin familj för 24:e gången, och med nöd och näppe överlevt.
I bakgrunden finns religionen, och det skaver lite extra i mig. Oavsett hur mycket makt, storpolitik och kulturhistoria som också ryms däri, så är det alldeles för mycket ilska som utövas i religionens namn.
Just de kyrkliga skyttegravarna tänker jag på när jag om morgnarna rullar längs E22, och emellanåt lyssnar på P1:s tiominuters-andakt med företrädare från de fem världsreligionerna.
Under min uppväxt hette de religiösa skyttegravarna Pingstkyrkan, Betel, Jehovas, Svenska kyrkan eller icke-kyrkliga. Man var antingen eller. Vartefter åren gick tillkom skyttegravar som hette islam, hinduism, judendom och buddhism. Antingen eller, lika självklart som att man inte gick till Konsum ens den där gången då leverpastejen var slut på Ica.
Men att lyssna på religiösa röster på P1 vid 05.45, några gånger i veckan under några års tid, har blivit ett vaccin mot skyttegravstänket. Fram träder istället en bild av humanistiska varma människor från alla läger, som vill hjälpa var och en att finna sig själv – och finna sin roll i en större helhet.
Många sådana röster fanns också under min uppväxt inom kyrkan, men att regelbundet få möta röster från olika religioner befäster tanken i mig om att människor kan mötas över alla gränser, bara man fokuserar på vad man har gemensamt, och inte det som skiljer oss åt.
Den 8 juni firas en gemensam ekumenisk gudstjänst, med fem kristna samfund i Västervik. Medverkar gör Katolska församlingen, Frälsningsarmen, Pingstkyrkan, Equmenia/Marieborgskyrkan samt Svenska kyrkan.
Samma budskap har fem kristna samfund i Västervik i det pressutskick som gick ut på måndagen, där man berättar om sitt firande av det ekumeniska året. Firandet av att det gått 100 år sedan det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925, och 1700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea år 325. "Det är mer som förenar oss i kristen tro än som skiljer oss åt", skriver de, och jag gläds.
Religion kan vara något som enar, och inte separerar.
Kanske är det till och med dags för en ekumenik som går över trosgränserna, och även bjuder in Islamiska kulturcentret i Västervik till en gemensam manifestation för fred och tolerans. Nu om någonsin behövs utsträckta händer.