Lycka är inte ett evigt tillstånd, som så många tycks tro. Den är inte självklar.
Lycka är lite som blir mycket: sekunder, kanske minuter, som ibland är som en blixt från en klar himmel.
Den lyser starkt bara ett ögonblick i beckmörkret eller den grå vardagen.
Lyckan är en flash av det vackra, men ibland ser vi inte. Ibland känner vi inte.
Vi har ju inte tid.
Vi är för upptagna med oss själva och hur vi framstår i andras ögon.
Vi hinner inte stanna i stunden när det händer.
När ögonblicket kommer är vi inte där; vi är långt därifrån i tanke och känsla.
Jag är där när jag varit hos tandläkaren och springer på Pierre på Stora Torget härom morgonen. Alla runt omkring oss har bråttom, men vi går in på bageriet och tar en fika. Snabbfika, säger vi, och pratar i nästan en timme, och samtalet blir kvar länge hos mig.
Jag går till min frisör Bilal borta på Johannesdalsplan för klippning och gammeldags rakning med rakkniv. ”Du är min bror”, säger Bilal på svenska lika knackig som min arabiska. Han sätter på en CD med suror från Koranen och jag går in i något slags meditativt tillstånd av mässandet och den knivskarpa rakproceduren.
Lugnet hos Bilal följer mig i timmar, ibland hela dagen.
De flesta jagar lyckan, men den kommer bara när den själv vill.
När du minst anar det.
När du mest behöver det.
Den blir din när du inser att lyckan är lika oväntad som snabba händelser.
Om du vågar, om du är närvarande i dina samtal, i relationer och lyssnar och ser, inser du kraften i ögonblicken.
Det är ingen givet att leva i konstant lycka. För lyckan som evigt tillstånd är bara en myt, den är hittepå som vi tvingats på av dessa psykets kvacksalvare som kallar sig ”livscoacher”, sprutar ur sig lättviktiga klyschor och skickar blytunga fakturor.
De säljer en bluff.
De lever gott i en värld där den eviga lyckan är en förutsättning; livet ska vara lyckligt hela tiden.
För 150 år sedan skulle de här ”livscoacherna” sålt ormsalva i vilda västern.
Nu säljer de själsalva och lyckotjafs i vilda, förvirrade och klentrogna västvärlden.
Lyckan kommer när du förstår dess rätta innebörd och inser att den är en sällsynt uppenbarelse.
”Människor är ofta så lyckliga som de bestämmer sig för att bli”, sade Abraham Lincoln en gång.
Bestäm dig för att se på lyckan på ett nytt sätt: som sekundsnabba, vackra, oväntade, omvälvande blixtar som bryter rakt genom det grå och vanliga som kallas livet.
Jag tar inget för givet. Jag njuter av en nyfiken blick, en väns omtänksamma kram, mammas skratt när vi ses hos henne på Gertrudsgården, Saga, mitt äldsta barnbarn, när hon lägger huvudet mot min axel och säger ”Moooorfar”, mitt morgonkaffe, samtalet med Tony, som började för snart 40 år sedan, där vi pratar om våra farsor, rock’n’, roll, fotboll, politik, historia och relationer om vartannat, den chiliheta sekunden när jag smakar av min jambalaya, när min dotter säger ”Pappa, du är alltid där”, den tidiga morgonens nästan andliga tystnad, ögonblicket när jag tycker jag är rätt okej och alla andra blixtnedslag jag förvandlar till energi i mitt liv.
Jag stannar till i ögonblicken och blir så lycklig att de blir kvar hos mig. Glädjen och kraften i dem bär mig långt.
Det till synes enkla och lilla gör mitt liv bättre.
Jag tar inte lyckan för given och därför är den min.