Det finns en massa skäl till varför man ska träna. Många skäl också om man vill undvika att träna.
I början går det riktigt bra. Jag svettas. En tid. Men så händer det där som alltid händer, och det är här jag borde stanna upp och analysera mitt inkonsekventa beteende. Fast det behövs egentligen inte. Jag vet precis vad som händer.
Jag minns när jag bestämde mig för att springa Göteborgsvarvet. Jag var på G, men precis när jag skulle ta nästa steg – milen – så golvades jag av förkylningen från helvetet. Jag tycks vara en sådan människa som drabbas av förkylningar lika ofta som föräldrar vabbar i februari. Jag har en osynlig stämpel i pannan: Hej alla virus, här är det öppet hus, jämt!
Men förkylningarna är bara en av mina många ursäkter, och tro mig – jag är lika kreativ med dem som jag är när jag skriver musik.
När jag ska tillbaka till träningen efter en förkylning har mitt redan störda belöningssystem fått sig en rejäl käftsmäll. Min motivation är = noll. Och det är nu ursäktsmaskineriet drar igång på allvar. Jag tänker här demonstrera min "nu slutar jag, utan att jag egentligen själv märker det, träna-trappa".
- Förnekelsen: “Jag måste vänta tills jag är helt frisk.”
- Förträngningen: “Jag måste vänta tills jag känner mig stark igen och har sovit lite bättre så jag glömmer gymmet ett tag.”
- Det produktiva självbedrägeriet: “Jag måste bara slutföra alla hemmaprojekt jag drog igång under förkylningen.”
- Utmattningen: “Nu är jag alldeles för trött av alla hemmaprojekt för att gå och träna.
- Reality check: Jag släpar mig iväg till gymmet. Väl där inser jag att jag måste börja om från scratch. Som bonus har jag plötsligt ont i ena knät. Väl hemma tänker jag att jag nog måste ta min “knäskada” på allvar och vila ett tag till.
Listan fortsätter:
6: Social katastrof:
Tre veckor senare lyckas jag masa mig tillbaka till gymmet igen. Allt går okej – tills jag får syn på tre gamla elever en bit bort och min gynekolog på löpbandet bredvid. När jag böjer mig ner för att plocka upp min vattenflaska får jag ögonkontakt med min gamla tinder-dejt, han som dumpade mig efter att jag råkade svälja en fluga, fick panikattack och han fick dra med mig till akuten. Han gör höftlyft i gymmets mest komprometterande ställning.
Jag stirrar ner i golvet och flyr mot stretchhörnan, men där sitter redan han som gav mig en böter en gång när jag hade svår pms, jag grät och läste en dikt för honom men det hjälpte inte och nu skäms jag och han och gör benböj i alldeles för tajta shorts.
Svetten rinner, och inte av träning. Jag försöker hålla masken och tar sikte på omklädningsrummet.
Väl hemma inser jag att gymmande i en småstad kanske inte är min grej. Särskilt inte när man är en sån där människa som har lite svårt för att smälta in.
Att börja knyppla istället, är en av krönikörens många ursäkter till att inte träna.
7: The grand escape plan:
Jag vill inte gymma. Jag vill pyssla istället. Jag vill få tid med att starta en massa roliga projekt som jag sedan inte slutför. Jag vill börja knyppla eller lära mig gå på händer och det kommer jag inte hinna om jag ska tvingas mingla med alla bekanta på gymmet. Jag kommer att behöva gå dit dubbelt så ofta för att dessutom hinna träna.
Nu ringer jag och avslutar alltihop.
Gud så skönt och vad mycket pengar jag kommer tjäna av att inte träna tänker jag, glad i hågen. Aldrig mer gym säger jag till mig själv. I alla fall inte tills den första januari nästa år.