Västervik centrum, en vanlig kväll. Trygg eller inte? Det är subjektivt förstås. Men den som engagerar sig i skeendena lokalt och sätter sig in i människorna som verkar här, lär uppleva stan tryggare.
En kopp kaffe är i regel både god och uppiggande. Men själva grejen är för mig något helt annat.
Det är stunden. Vilan. Sekundäreffekten. Mötet med den mittemot bordet.
Samma sak tänker jag kring lokal journalistik.
Det är absolut både kul och viktigt att veta vad skattepengarna går till, vem som fått den nya chefsposten eller vad det egentligen var för pådrag i grannkvarteret häromkvällen.
Men själva grejen med journalistiken är för mig något större. Det är banden som den skapar mellan oss som bor och verkar i Västervik. Sekundäreffekten. Journalistiken som en central del i lokaldemokratin, som bygger relationer som skapar trygghet och utveckling.
Och det här kittet i samhället är förstås självklart på många sätt, men precis som det är med många självklarheter riskerar även denna självklarhet att tas för given och till sist glömmas bort.
Och precis som vid alla resonemang gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi knyter idag band med människor på ett enklare sätt än förut, över landsgränser och kulturgränser. Digitala nätverk bygger också trygghet och utveckling, men vi kan aldrig snacka bort det faktum att vi bor på en viss plats. Vi kör på vissa gator och våra barn går på vissa förskolor. Det mesta av skattepengarna du pytsar in används i din geografiska närhet.
Och det är när vi möts över kvartersgränser, skolgränser, filterbubblegränser, åldersgränser, favorithockeylagsgränser, könsidentitetsgränser eller vad annat som nu formar och avgränsar oss, som vi bygger trygghet och tillit.
Och utan tillit är Västervik en otrygg plats.
Just nu blåser det vindar som vill skjuta hål på den tilliten. Vindar som håller misstron högre. Det finns självgoda människor i samhällets högsta skikt som om och om igen beskyller trovärdiga mediekanaler för att vara fejk, samtidigt som han (ja ni vet vem) själv ljuger tungan blå. Det är både paradoxalt och förbluffande. Och för varje dag som går kommer nya rapporter om journalister och mediekanaler i USA som självcensurerar sig själva av rädsla för nya drastiska presidentsbeslut som inskränker pressfriheten.
Och när nu den svenske journalisten Joakim Medin på uppdrag i ett europeiskt land åtalas och döms, för att han gör sitt jobb, då bränner det till extra mycket. Farhågan jag och många med mig har, är om detta är starten på ett tuffare och farligare arbetsklimat för journalistkåren.
Även den som utgår från Sverige, alltså. Att det redan idag är förenat med livsfara att vara journalist vittnar alla nära och kära till de 171 journalister som hittills dödats under kriget i Gaza.
Joakim Medin, utrikeskorrespondent för Dagens ETC.
USA:s president Donald Trump tar varje tillfälle som ges att underminera medias förtroende hos allmänheten. Kopplingen mellan demokrati och pressfrihet är dock tydlig. Personer som tar del av lokaljournalistik röstar i högre grad, och engagerar sig i högre grad i samhället.
Turkiske presidenten Tayyip Erdogan, under ett tal den 11 april.
Och det är strömningar som dessa som gör att vi måste slå vakt om pressfriheten. Det är inte självklart att vi kan stå opåverkade i Västervik, vindar från väst blåser ju i regel även hitåt.
Jag och min redaktion lovar att göra vårt bästa varje dag för att fortsätta bygga dessa tillitsband. Vi är människor med fel och brister och kommer inte alltid kunna nå ända fram, men vår strävan varje dag är objektiv skildring av verkligheten i Västervik.
Om du håller med om detta, att pressfriheten är en grundpelare för demokratin och säkerheten i världen, och att lokaljournalistiken är viktig för att bygga ett starkt Västervik, så får du gärna berätta det för din vän, och dennes vän. Vi får som sagt inte ta lokaljournalistiken och pressfriheten för självklar.
Då riskerar den att försvagas och försvinna utan att vi märker det.