Det händer något när media rapporterar om flyktingar. Folk får upp ögonen för problematiken och i bästa fall öppnar de upp sina hjärtan och hem för att välkomna de som behöver hjälp. Precis det har Västerviksborna gjort. Allt fler hör av sig till kommunen för att fråga hur de kan hjälpa till och allt fler har beslutat sig för att bli familjehem åt ensamkommande flyktingbarn, vilket VT berättade om på nyhetsplats i lördags. Samma dag som artikeln publicerades anordnades en manifestation för att välkomna nyanlända till Västervik och en insamling till de behövande genomfördes också. Insamlingen var en av flera som genomförts i Västervik under de senaste veckorna. Västerviksborna har utan att överdriva verkligen öppnat upp sina hjärtan.
Det andra som händer när media rapporterar om flyktingar är att den främlingsfientliga debatten tar spinn. Sedan vi började rapportera om flyktingströmmen har vi fått underkänna ett flertal kommentarer på nätet då de strider mot våra publicistiska regler. Vi välkomnar debatt såväl i papperstidningen som i våra digitala kanaler men vi sätter stopp för inlägg som kan uppfattas som kränkande mot en folkgrupp eller enskilda personer. När vi stoppar debattörerna vänds gärna deras ilska mot oss ansvariga journalister. Den senaste veckan har jag haft flera samtal som är så grova i tonen att jag vare sig kan eller vill förmedla dem här. Utgångspunkten i deras ilska är ofta att vi journalister tystar ner kritiken och att vi inte vill ”se sanningen”, att vi går ”PK-maffians” ärenden och att vi är landsförrädare osv, osv … man blir trött, man blir ledsen och rädd på samma gång. För att orka måste man stänga av telefonen ibland och koncentrera sig på den kärlek som finns där ute istället. På insamlingarna. På familjerna som öppnar sina hem. På alla enskilda individer som verkar för integration.
Kritiken handlar ibland om att vi tar ställning och inte är objektiva när det kommer till flyktingproblematiken. Det är både sant och inte sant. Hjältereportage om någon som tar hand om flyktingar får stor plats i tidningen, så är det, men skulle det bli en större demonstration från den främlingsfientliga sidan skulle vi skriva om det också. Och om flyktingproblematiken orsakar bostadsbrist, arbetsbrist eller något annat så kommer vi skriva om det.
Tar jag ställning i den här krönikan? Ja, det är ganska tydligt. Men vi journalister har ett ansvar vid sidan av vår objektivitet som jag tycker kan vara värt att påminna om: vi ska värna om demokrati och allas lika värde. Låter det högtravande? Det är det också. Men inte mindre viktigt för det.