I slutet av april äger den formella installationen rum.

– Så det är väl dags att jag börjar leta efter en långklänning, säger hon och skrattar.

Vid det här tillfället installeras alla som befordrats till professorer under 2016.

Artikelbild

| Professor. Åsa Arping, från Västervik, har nått så långt man kan komma i den akademiska världen. Sedan årsskiftet är hon professor, i litteraturvetenskap.

Fram till nyåret arbetade Åsa som vice prefekt med ansvar för all utbildning inom den storinstitution (fem olika ämnen, däribland litteraturvetenskap) där hon arbetar vid Göteborgs universitet.

– Det innebar att jag inte kunde lägga så mycket tid på egen forskning som jag egentligen önskade och hade rätt till. Men nu är läget ett helt annat. I professorstjänsten ingår 35 procent forskningstid. Och tack vare att jag kunnat spara tid som jag inte hann utnyttja som prefekt kan jag nu lägga ungefär 50 procent av min tid på egen forskning, förklarar hon.

– Men jag förväntas också ta ett större ansvar inom ämnet, inte minst för forskarutbildningen. Sedan kommer jag antagligen att få en hel del granskningsuppdrag och så småningom ska jag också söka externa medel för något nytt eget projekt.

Just precis när vi ringer upp sitter Åsa och skriver på en artikel om Pippi Långtsrump, eller snarare om de tjänstemän som figurerar i Astrid Lindgrens böcker om Pippi. Här finns ju bland annat ett par poliser (Kling och Klang), socialarbetaren "Prusiluskan" och en lärare. Artikeln ska ingå i en antologi om tjänstemän i litteraturen. Texterna i den kommande boken är skrivna av såväl litteratur- och idéhistoriker som ekonomer och andra, förklarar Åsa.

Artikelbild

| Parfym. På Kuba finns det en parfym med ett porträtt av Fredrika Bremer på flaskan.

Annars arbetar hon nu med ett gemensamt forskningsprojekt tillsammans fyra kollegor på institutionen.

– Vi undersöker hur svenska kvinnliga 1800-talsförfattare spreds och såldes ute i världen, hur de exponerades. Det är väldigt spännande. Bland annat har vi förstått att Emilie Flygare-Carlén var jättestor i nuvarande Tjeckien i slutet av 1800-talet. Hon kan jämföras med Charles Dickens och Alexandre Dumas i popularitet. Det var en oväntad upptäckt.

Artikelbild

| Populär. "Emilie Flygare-Carlén ( 1807-1892) var jättestor i nuvarande Tjeckien i slutet av 1800-talet. Hon kan jämföras med Charles Dickens och Alexandre Dumas i popularitet", berättar Åsa Arping.

– För egen del tittar jag särskilt på Fredrika Bremer och spridningen av hennes böcker i USA. Hon var mer populär i USA än i hemlandet Sverige. Hon reste själv runt i Amerika och berättade om sina böcker. Hon besökte även Kuba där det fortfarande finns en parfym med ett porträtt av henne på flaskan.

– Författarna var förstås beroende av att bli översatta för att få spridning i andra länder. När det gäller Fredrika Bremer var det faktiskt en engelsk översättare som plockade upp en tysk utgåva som fanns av hennes böcker. Den engelska översättningen blev alltså inte en översättning från originalspråket, utan från tyska till engelska. I USA lanserades hon under 1840-talet som Sveriges svar på Jane Austen.

Artikelbild

Bok. En av Åsas böcker, "Hvad gör väl namnet", släpptes 2013.

När började du intressera dig för svenska kvinnliga författare?

– Det var en lärare på grundkursen i litteraturvetenskap i början på 1990-talet som gjorde mig nyfiken på genus. Och så läste jag Fredrika Bremers romaner från mitten av 1800-talet, där kvinnoförtrycket och flickors bristfälliga utbildning står i centrum. Det blev så tydligt för mig att det fanns litteratur som ville förändra, och att det för bara 150 år sedan var väldigt svårt för kvinnor att göra sig hörda. Men i romanerna var det möjligt! Skönlitteraturen under 1800-talet var en väldigt viktig politisk kraft. Och även om kvinnor var både omyndiga och utestängda från det mesta blev de accepterade som romanförfattare, även om det krävde en del list och krumbukter.