Som så många andra i min generation upptäckte jag Beatles i början av 1960-talet med singeln “She loves you”. (I min barndom var titeln “She slafs you”.) Beatles är otvivelaktigt musikhistoriens viktigaste popband, trots det känner jag mig kluven inför gruppen. Det som stör mig allra mest är det reservationslösa hyllandet, att även deras sämsta låtar anses vara stor musik i vissa kretsar. Undantaget är förhoppningsvis “Sie liebt dich” - deras tyska version av “She loves you”. Där går definitivt gränsen! Som försvar för hyllningskören ska dock sägas att en grupp på Beatles nivå ibland lyckades dölja mindre bra låtar.

Det är Paul McCartneys inställsamma bagateller och Ringo Starrs begränsade röst som är Beatles stora problem. Om Paul var gruppens hantverkare och musiker, så var John Lennon konstnären och visionären. Den med hjärta och befriande cynism. Båda unika begåvningar som utmanade och kompletterade varandra, men det är John som är hjälten. Detta oavsett hur många varv Paul åker runt jorden och spelar Beatles gamla hits. Dessutom har Pauls ojämna produktion efter Beatles inte förbättrat hans status.

Här är en subjektiv guide över några låtar som bör undvikas:

“Yellow submarine”

När mina barn var små gjorde jag en blandkassett med Beatles fånigaste låtar. Jag trodde att melodiösa sånger som “Bungalow Bill” och “Octopus garden” skulle fungera som barnvisor, men precis som deras föräldrar föredrog de “Älgarna demonstrerar”. “Yellow submarine” är en allsångslåt som framförs av Ringo. Det intressantaste med den är att titeln är slang för det lugnande preparatet Nembutal.

“Ob-la-di ob-la-da”

En banal text och en tröttsamt käck melodi inspirerad av skamusik från Jamaica. Det var den här typen av material som John Lennon kallade för “mormorsmusik”.

“Yesterday”

Musikkritikern Lennart Persson har sagt att “jag förstår varför `Yesterday´ har spelats in i över 2000 olika versioner, men jag behöver inte gilla den för det.” Fast John uppskattade faktiskt sången. På “How do you sleep?”, en obehaglig ”hatlåt” riktad till Paul, sjunger han “The only thing you done was yesterday”.

“Run for your life”

Ett av Lennons värsta bottennapp. En aggressiv sexistisk text som Yoko Ono aldrig hade godkänt. Han tog senare avstånd från låten.

“Hello goodbye”

Ett tappert försök att mörka en innehållslös låt. Polerat och insmickrande. Till Johns besvikelse förpassades hans mästerverk “I am the walrus” till singelns baksida.

“Michelle”

En stillastående och ofrivilligt ironisk kärleksballad. Trots att Paul sjunger så är den komponerad tillsammans med John.

“When I’m 64”

Ett exempel på Pauls svaghet för kabarésånger. Det påstås att han försökte övertala John att lämna rockmusiken. Vid ett tillfälle gick de på en musical tillsammans. Efter tio minuter sa John “Vilken skit!” och lämnade lokalen.

“Maxwell’s silver hammer”

“I tre veckor satt jag i studion medan Paul sjöng den om och om igen. När han var klar hatade jag honom” har John berättat. Jag är inte alls förvånad.