Nej, så klart kommer inte barnen och förstör. Barn är alltid värda att älska och tas på allvar. Även om de effektivt sabbar alla mysiga hemmakvällar, omöjliggör festande, rena köksgolv och färgmatchade handdukar, upphängda på sina krokar i badrummet.

Och så vidare. Det här får det optimistiskt lagda paret Ellie (Rose Byrne) och Pete (Mark Wahlberg) lära sig den hårda vägen, efter beslutet att bli fosterföräldrar åt tre vilda syskon.

”Instant family” bygger på regissören Sean Anders egen, personliga historia av adoption och det hade säkert kunnat bli en rörande historia, det är ju ändå utsatta barn det i grunden handlar om.

Artikelbild

| Ellie (Rose Byrne) och Pete (Mark Wahlberg) har inga barn och är nöjda med det, när de får ett infall och anmäler intresse för att bli fosterföräldrar i ”Instant family”.

Men målet i det här fallet verkar i stället vara att göra komedi (alltså om fosterhemsplaceringar, domstolsuppgörelser och barndomsupplevelser präglade av droger snarare än ”Bolibompa”). Det är ju ett djärvt konstnärligt val och det går väl sådär.

”Instant family” blir en märklig dragkamp mellan drama och komedi, framför allt eftersom filmen aldrig vågar landa i det sorgsna, trasiga utan oftast känns ungefär lika djuplodande som en informationsfilm för någon som vill veta hur adoptionsprocesser i fosterfamiljssystemet ser ut.

Rose Byrne och Mark Wahlberg kämpar tappert på och försöker definitivt vara med i den där andra, roliga filmen. Faktum är att deras pargnabbande och förberedelser inför det nya livet med barnen är rätt kul. De har fin kemi och manuset påminner om hur det brukar låta i modern komedi av ”Bad neighbours”-typ. Det blir också småkul när komikern Tig Notaro dyker upp som härdad socialarbetare, tillsammans med en mycket bestämd Octavia Spencer.

Men så fort barnen, syskonen Lizzy (Isabela Moner), Juan (Gustavo Quiroz) och Lita (Julianna Gamiz), vars biologiska mamma sitter i fängelse, ska få lite spelrum blir det snabbt dramatik av väldigt enkel såpasort. Viljan att röra ihop ett snabbt feel-good-slut överskuggar alla andra ambitioner och gör den här filmen hopplöst lättglömlig. (TT)