När hon skrev sitt magnum opus, "Jakobsböckerna", var det med den uttalade ambitionen att omformulera den polska historieskrivningen. På podiet i Börssalen tog hon ordet för att framhålla en alternativ polsk naturtillgång: litteraturen.

Under sitt relativt korta liv har Olga Tokarczuk hunnit uppleva fyra polska Nobelpristagare, Isaac Bashevis Singer, Czeslaw Milosz, Wislawa Szymborska och nu hon själv. Hon tror också att hennes Nobelpris givit polackerna "bra energi".

Vi är ett väldigt tudelat samhälle. Det är mycket som händer, det är hårda hatiska känslor – det här kan ha inneburit en känsla av hopp.
Artikelbild

| – Jag vet att jag får priset inte för att jag är kvinna utan för att jag skriver bra böcker, säger Olga Tokarczuk, den 15:e kvinnan som får Nobelpriset i litteratur.

"Vi hade fel"

Olga Tokarczuk, en av Polens största och mest lästa författare, har inte gjort någon hemlighet av sin kritiska inställning till den polska nationalistiska regeringen. Efter kommunismens fall 1989 trodde hon att människors privata liv inte längre skulle handla om politik, att man i stället skulle kunna ägna sig åt litteratur på djupet, förklarade hon under presskonferensen.

Men det verkar som vi hade fel. 30 år senare handlar våra privata liv om politik igen.
För mig är litteraturen ett mycket mer raffinerat sätt att kommunicera, den ska inte förväxlas med aktivism. Om mina böcker tas emot som politiska är det i bred bemärkelse.

Ombedd att rekommendera en av sina böcker till den polske kulturministern, Piotr Glinski, som – åtminstone innan Tokarczuk fick Nobelpriset – stoltserat med att han aldrig lyckat läsa ut någon av hennes böcker, förklarade hon att de inte är för alla.

Man behöver lite kulturell kompetens för att läsa och förstå dem. Jag förstår också att folk kanske inte har tid att läsa, det är ett privilegium att läsa.

Osynliga kvinnor

Olga Tokarczuk är den 15:e kvinnan som får Nobelpriset. När hon skrev "Jakobsböckerna" var bristen på dokumentation av 1700-talets kvinnoliv en av de frågor som hon blev tvungen att hantera.

Den här typen av brist på dokumentation vad gäller kvinnor pågår än i dag. Det är samma sak med Solidaritet (fristående fackföreningsrörelse under kommunisttiden) – kvinnor var väldigt aktiva där, men 30 år senare finns de inte med i historieskrivningen.