När jag hör introt till Kallocains debutplatta, Between two states, undrar jag vad fan det är som är på väg att hända. Hip hop? Tysk techno? Men icke. Sekunden senare slås tanken bort av förstaspårets poptrallvänliga toner. Melankoliskt tralligt, skulle man kunna säga. Lekfullt och nytänkande.

Andraspåret fortsätter på samma tema. Riktigt sköna ackordföljder med en distad elgitarrslinga som följer som en röd tråd genom alltsammans. Norrköpingsbandet med låtskrivaren Niclas Kinnander i spetsen har faktiskt skapat något riktigt intressant.

Det finns något smutsigt i soundet som jag gillar. Det låter egenproducerat på ett bra sätt. Påminner om en mängd olika band. Jag hör lite av punkrockbandet Get Up Kids, lite The National, lite The Cure, lite av Death Cab For Cutie och lite av annat med samma krut.

En bit in i skivan möts vi av lite lugnare låtar. De håller också, men jag hör inte samma lekfullhet och nytänkande där. För mig är Kallocain som bäst när de har lite bråttom. När de får imponera med melankoliska slingor till rappa trummor.

Senare på skivan kommer vi tillbaka till just det. Flera låtar fångar mig direkt. Förstaspåret, firecracker, får dock bli min favorit. Toklustigt intro, tokbra gitarrspel, tokbra sång. Tokbra trall. Till den låten ska jag dansa med min fru i vårt nya vardagsrum. Nu.