Plocka fram en fet kastrull och häng med nu. Blanda i Nick Cave, Kashmir, The National och U2. Koka på hög värme. Släng i lite tidig R.E.M när du ändå är i gång. Strö över lite skrikig brittrock. Klart. Servera.

Jag vet att det är klyschigt att använda matreferenser när man recenserar musik, men för första gången kan jag inte låta bli. Just den här blandningen smakar så gott.

The Elliots nya skiva, "Love Decay" är en korsning av så många olika musikstilar och finesser att jag knappt vet var jag ska börja. Och egentligen ska man strunta i att jämföra. Men här blir det svårt. På "Love Decay" hörs influenser från mängder av håll på varenda spår. Alltsammans möts i en härlig blandning utan att det krockar, utan att såsen skär sig, om vi nu ska fortsätta på matlagningstemat. Sångarens röst är en korsning av Chris Martins i Coldplay och Torbjörn "Ebbot" Lundberg i Soundtrack Of Our Lives.

Skivan tar fart med en riktigt tung och snyggt arrangerad låt. Den har ett sound som påminner om Kent när de är som mörkast. Fastnar du inte här, bli inte besviken, nästa låt kanske har något som passar, eller nästa, eller nästa, eller nästa. Här snackar vi variation och variation är man vanligtvis inte bortskämd med när det kommer till indierock.

I mitten kommer brittpopen in i blandningen. Det blir en hel del distade gitarrer, sköna rytmiska basslingor. Arrangemangen imponerar hela vägen igenom. Det finns en lekfullhet här, ett helhetstänk som blir extra tydligt när man lyssnat in sig mer noggrant.

Skivan dalar ut i ett mer långsamt tempo. Vilket är lite synd, om jag nu måste säga något negativt. Jag hade hoppats på en fet final. Mina favoritspår blir skivans första rockdänga och en av duetterna som kokats ihop tillsammans med albumaktuella Camela Leierth. Herregud, vilken röst kvinnan har. Man blir ju knäsvag.

Efter den här hyllningen finns inte så mycket mer att säga. Jag åker hem, slänger in skivan i cd-spelaren, höjer volymen och lägger mig som ett kryss på vardagsrumsparketten.