Med begreppet ”litterär pedofili” antände Ebba Witt-Brattström kultursidorna i våras. Vilken roll har egentligen stumma 13-åriga flickor i litteraturen?, frågade sig professor Witt-Brattström ilsket i Dagens Nyheter. Det var bland annat Karl Ove Knausgårds debutroman ”Ut ur världen”, om den 26-årige lärarvikaren Henrik Vankel och dennes erotiska besatthet av en 13-årig elev, som fick henne att reagera.
Knausgård skrev ett långt svar i affekt där han försökte förklara romanens bevekelsegrunder men där han också beskrev den svenska debatten som enögd, och Sverige som ett ”cyklopernas land”.
– Jag blev angripen på ett sätt som var så uppenbart moraliskt, och där det finns en känsla av att man önskar att de här böckerna inte fanns, av att jag skulle ha gjort något galet som skrivit dem. Det är inget bra sätt att prata om litteratur på, sade han till TT.
Debatten lär fortsätta. I januari 2016 kommer Ebba Witt-Brattströms antologi ”Kulturmannen och andra texter”.
Samisk kultur görs inte för att locka utländska turister. Det förklarade konstnären Anders Sunna efter kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014 där det samiska var ett bärande tema. Sunna, mest känd för sina målningar om familjens konflikter med staten angående rennäringen, ser sin konst som ett sätt att göra motstånd utan att bruka våld, förtydligade han i en intervju med sajten Gatukonst.se.
Samtidigt som Anders Sunnas samiska graffiti går att se längs E6:an i norr, i Alta, Göteborg och längs barerna kring Hornstulls strand i Stockholm (åtminstone tidigare i år) har Sápmis hiphopare intagit landets musik- och teaterscener. Efter Kitoks låt ”Paradise Jokkmokk” kom Maxida och Mimie Märaks tv-program ”Sápmi sisters” i SVT.
Maxida Märak har förklarat att hon inte nöjer sig med mindre än revolution. Under 2015 sommarpratade hon i samernas namn och skrev texter om en samisk aktivist, Laula, till Dramatenföreställningen ”Den e vi”.
När den tidigare Expressen-journalisten David Lagercrantz berättade att hans bok om Zlatan tillkommen tillsammans med fotbollstjärnan, var skriven med skönlitterär metod snarare än den citerande journalistens väckte det först ramaskri. Lagercrantz anklagades för lögn och förbannad dikt. Sansade skribenter gick dock snabbt ut till hans försvar: ”Jag är Zlatan” bygger på hundratals intervjutimmar och kan ses som ett lyckat försök att hitta den litteräre Ibra.
Värre blev stormen inför publiceringen av författarens fristående fortsättning på Stieg Larssons ”Millennium”.
”Gravplundring” dundrade Stieg Larssons barndomsvänner. David Lagercrantz avfärdade anklagelserna om girighet som ”totalt skitsnack”. Han talade om passion och om ”en story” som kommit som från ovan.
I England har Hassan Blasim blivit omskriven som den bästa samtida författaren på arabiska. När ”Irakisk Kristus” kom på svenska tidigare i höst framstod novellerna som sprungna ur den pågående flyktingkrisen.
Men för den finskirakiske författaren Hassan Blasim är tragedierna på intet sätt nya. Långt före dagens migrationsströmmar skrev han om människor som korsade Europas gränser med livet som insats. I hans första novellsamling ”The madman of Freedom square” från 2006 finns exempelvis en berättelse om flyktingar som kvävs till döds i en lastbil, på samma sätt som den tragedi som verkligen inträffade i Österrike tidigare i år.
Framför allt skildrar han en brutal och våldsam tillvaro i Irak som gör den farliga flykten begriplig.
Hassan Blasim skriver på arabiska men på ett språk som skiljer sig mycket från den högstämda klassiska arabiskan.
Först nu finns hans böcker publicerade på arabiska i ocensurerat skick, både i Sverige och i Bagdad.
När komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson efter en blöt natt fick totalt psykbryt över en recension i Aftonbladet blev konsekvenserna ögonblickliga. Via Twitter hotade han misshandla en av Aftonbladets kritiker och i podden Alla Mina Kamrater riktade han sexuellt färgade mordhot mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.
Hans uppdragsgivare, med Aftonbladet och Sveriges Radio i spetsen, sade upp samarbetet, en efter en.
Både podden och Twitterkontot är raderade men innehållet i dem båda är ändå bara en googling bort. Sociala medier gör skiljelinjen mellan verk och person svårare att upprätthålla. (TT)