– Ett fett år, jag gillade det här året, säger Shima Niavarani, uppkrupen i sin soffa.
Arbetstakten gav henne visserligen hormonrubbningar, men det var det värt. Inom sig bär hon ingen karriärplan utan ett register av berättelser, en ”to-tell-list” inte minst efter två nära vänner och en älskad mormor som gått bort. Om Shima Niavarani fått något är det en gåva att uttrycka dessa berättelser genom film, teater eller sång.
Om hon inte gör det är hennes tid på den här planeten bortslösad, tycker hon.
Extra viktig just nu är musiken och ett kommande låtsläpp. Text och musik har hon skrivit själv.
– Jag har en hemlig Soundcloud-länk med låtar som än så länge är inofficiella.
Privata operalektioner är hennes enda konstnärliga utbildning. Hon struntade i att söka till scenskolan. Som 19-åring fick hon turnera med en egen show på Riksteatern, ”Autodidakt i enmansakt”. Under uppväxten hade det inte funnits några pengar till fritidsintressen. Sin första skådespelarlön använde hon till operalektioner som hon sedan fortsatte med i åtta år. Hennes kommande låtsläpp är dock pop – inte opera.
Statsminister Stefan Löfven fick höra ett smakprov i somras då hon uppträdde i samband med hans sommartal i Vasaparken. Hon berättade också vad hon tyckte att han skulle göra.
– Jag sa, ”du kan bli the shit”. Eller jag sa ”du har stora skor att fylla men om det är någon som kan göra det är det du”.
I ett uppmärksammat framträdande hos Malou i TV4 passade hon på att utveckla vad hon menade: hon vill att fler politiker än bara Jimmie Åkesson (SD) ska inse ordets makt och formulera en berättelse om vad Sverige är och bör vara.
Från att mest ha synts på teaterscenerna har Shima Niavarani i år klivit fram i tv-rutan och på filmduken. I TV4:s ”Boy Machine” spelade hon det avdankade popbandets manager och i SVT:s julkalender gjorde hon så många biroller hon bara hann.
I Fia-Stina Sandlunds feministiska version av ”Fröken Julie”, ”She’s wild again tonight”, spelade hon sin första filmhuvudroll och gjorde också sitt livs mest lyckade improvisation. Efter en krävande inspelning av den 30 minuter långa slutscenen somnade Shima Niarvarani till slut av utmattning. Regissören väckte henne och bad henne göra scenen en gång till men återhållet och behärskat, utan att leva ut sitt känsloregister.
– Det var ett genidrag. Känslorna fick ligga hos publiken i stället, det är det bästa man kan ge till en publik. (TT)