Vad är det med en grupp musicerande unga män i kostym? Läste i Fredrik Kylbergs Kent-essä i går att det stora genombrottet för Sveriges största band kom när de klädde sig i kostym.
Vilket sammanträffande. Precis så var det med The Beatles, världens största band.
När beatlesvalparna fick sin elegante manager (så enormt gammal som 27 år!) Brian Epstein i slutet av 1961 så skickade han dem till skräddaren där de försågs med måttsydda kostymer.
Nu blev de en kropp. Det var det som var grejen. Ingen var lead. Alla var jämlika. Alla beslut fattades med fyra röster, annars blev det inget.
Paul McCartney berättar om det i dokumentären "Eight days a week" som går på bio nu. Den är kanske inget avangardistiskt mästerverk... men den är alldeles, alldeles underbar. Vad mycket man får reda på. Och se. Och höra!
Help me, vilka minnen den väcker. Jag inser att jag var ett ganska litet barn när "She loves you" (1963) plötsligt gav färg och liv till hela min värld. Allt på tv, all vuxen kultur var urtråkigt. Hylands hörna, Alice Babs, Calle Jularbo... dötrist (tyckte jag då, inte nu). Då kom Beatles. Yeah!
Det var den nya tiden. Det var ungdom, livsglädje, humor, kvickhet, androgynt mode, bort med det gamla instängda. Act naturally!
Bara några år senare, efter "Summer of love" 1967 och flower power, så kom allvaret och nya, stränga levnadsregler i kölvattnet av Vietnamnkriget och 68-rörelsen. Luckan för den sprittande, galna popkonsten är bara ett par år.
Och drogerna kraschade mångs liv. Även Beatles hamnade ju där en tid, de berättar i dokumentären att under hela inspelningen av filmen "Help!" var de höga på marijuana.
Annars är det anmärkningsvärt få flaskor som syns på bilderna från bussar, flygplan och jobbet i studion med producenten George Martin. Nej, det är a nice cup of tea – men ett ständigt cigarettbolmande.
Biofilmen handlar om bandets turnerande år. Allt går så fort, de skapar så mycket på så kort tid, det är ofattbart. De startar 1960 då John och Ringo är 20, Paul 18 och George 17. Slutar turnera 1966 och löser upp bandet 1970. Tio febrigt, magiska år. That´s it. Den oemotståndliga bekymmerlösheten spolas bort av ständigt turnerande och en våldsammare tid.
Filmen ger Ringo upprättelse som trummis. Och visste ni att det var Beatles som hjälpte till att stoppa segregationen på amerikanska arenor. De vägrade helt enkelt spela inför rasuppdelade läktare. "Vi tycker segregation är idiotiskt, vi spelar för människor", sa Beatlarna. Och så fick det bli.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör i Östgöta Media. Nås på asa.christoffersson@ostgotamedia.se.