Det där att jämt bli avbruten i leken, och att inte få klä sig som man vill. Och inte minst – att få skulden för saker man faktiskt inte gjort, av ouppmärksamma vuxna.
Kommer du ihåg hur det kändes? Då när du var barn och tillvaron dikterades av vuxna.
Det var tryggt förstås men också upprörande och frustrerande emellanåt – ibland fruktansvärt upprörande till och med. Kanske så pass att du helt sonika bestämde dig för att dra?
Det är just precis vad Doris gör i Pija Lindenbaums nya bok "Doris drar".
Inledningsvis sitter Doris i sandlådan på tomten och bygger koncentrerat. På gårdsplanen kör bonusbrorsan Egon runt runt i en cirkel på Doris röda cykel. Samtidigt kommer Doris stressade mamma ut på gården och beordrar barnen att genast komma in och byta om. De ska på kalas.
Men Doris är ju inte klar. Hon bygger en backe och "ett stopp så att barna inte ramlar i sjön".
I "Doris drar" lyckas Pija Lindenbaum fånga de där känslorna av ilska och frustration på pricken med sina uttrycksfulla och detaljrika bilder och sin lakoniska, kärnfulla, text. Jag tror att alla barn kan känna igen sig, och de som inte längre är barn kan plötsligt minnas hur det faktiskt kunde kännas. Hur stora känslorna var och hur stark ilskan blev när man inte upplevde att man blev tagen på allvar.