Under en kort tid gick boken under arbetsnamnet ”Klassrummet”.
Dels för att boken inleds i ett klassrum efter en skolskjutning på en fiktiv gymnasieskola i överklassens Djursholm.
Dels för att detta i viss mån är en berättelse om just klass, poängterar Malin Persson Giolito.
Den enda som inte blivit skjuten i det där stängda rummet är tonåringen Maja.
Ett smakprov ur inledningen:
”Personerna här inne passar inte ihop. Sådana som vi brukar inte träffas. Kanske på en tunnelbaneperrong under en taxistrejk, eller i en restaurangvagn på ett tåg, men inte i ett klassrum.
Det stinker ruttna ägg. Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke”.
Vad har egentligen föregått denna fruktansvärda tragedi? Och är skuldfrågan så enkel som den ser ut att vara, just där och då, i det där klassrummet?
Efterhand får man svar. Åtminstone på några av alla frågor som pockar på under läsningen av det första fängslande kapitlet.
– Jag har länge velat skriva om en skolskjutning men visste inte riktigt hur jag skulle ta mig an det stora svåra ämnet, säger Malin Persson Giolito över en telefonlinje från Bryssel där hon är bosatt sedan lite drygt två decennier.
Det var först när huvudpersonen Maja tog gestalt som berättelsen kom i gång och tog form på allvar, förklarar hon.
Det där svartvita tänkandet och den cyniska och ofta dömande blicken på sin omgivning är kanske typiskt för de flesta tonåringar? Malin Persson Giolito har egna tonårsbarn just nu, men hon minns också sin egen tonårsperiod mycket väl.
– Det var inte alls svårt att plocka fram mitt tonårsjag, bekräftar hon.
Som läsare hinner man ändra uppfattning om Maja både en, två och tre gånger under läsningen.
Boken har fått ett fint, ibland rent av översvallande, mottagande av kritikerna.
– Responsen har varit mycket bättre än jag överhuvudtaget hade kunnat föreställa mig. Jag är uppriktigt förvånad. Visst kunde jag känna, när jag jobbade med materialet, att resultatet skulle bli bra. Men man kan ju ändå aldrig veta vad andra ska tycka.
– Jag tror faktiskt att många har lätt att identifiera sig med Maja. Med maktlösheten hon känner. Och utsattheten. Och ilskan.
– Vi lever i en omvälvande och på många sätt svårbegriplig tid och jag tror att många kan känna igen känslan som uppstår av att inte ha kontroll. Den där maktlösheten föder ilska.
Att ”Störst av allt” är en mörk historia har nog alla förstått vid det här laget.
Men glimtar av humor lyser igenom ibland. För Maja är faktiskt ganska rolig emellanåt, när hon ringar in hur föräldrarna lever och lär – deras dubbelmoral – och hur hon själv och hennes jämnåriga snackar och beter sig.
Berättelsens ram är den enormt påpassade rättegången mot Maja.
Alltså skulle man kunna beskriva ”Störst av allt” som ett rättegångsdrama. Men det här är också en sorglig kärlekshistoria och, som Malin Persson Giolito själv poängterade inledningsvis, en berättelse om klassklyftor.
Det går knappast att låta bli att nämna att Malin Persson Giolito är dotter till den välkände kriminologen och författaren Leif GW Persson.
Så här sa hon, apropå det, i en intervju med DN inför boksläppet i somras:
”Det är lite knepigt när man är nästan 47 år gammal och försöker leverera bra produkter och göra ett bra jobb och så är det mest intressanta inte vad jag har gjort utan vad min pappa tycker om det jag har gjort. Det säger mer om till exempel könsroller än vad folk riktigt fattar”.
Nåväl, jag måste ändå få ställa en fråga som inbegriper Malins pappa, Leif GW:
Ni är ju författare båda två. Tar ni hjälp av varandra? Läser varandras manus och så?
– Jag läser pappas böcker först när de är klara. Själv tar jag däremot lite hjälp av honom. Jag ber honom läsa mina manus innan de går i tryck. Likaså kan han vara behjälplig med vissa detaljer. Han är en bra informationsbank. Nu senast till exempel bad jag honom tipsa mig om vilket slags skjutvapen som kunde ha varit trovärdigt i det sammanhang jag beskriver. Det skulle vara ett lagligt jaktvapen, lätt att få tag i hemma. Och det skulle vara ett vapen som var lätt att avlossa även för den som aldrig hållit i ett vapen tidigare.
Hur kommer det sig att du övergav juridiken till förmån för skrivandet?
– Jag drömde om att bli författare (och skådespelare) redan som barn. Jag började läsa och skriva tidigt, redan som fyraåring. Men det var egentligen när jag fick sparken från mitt jobb på en juristbyrå för ungefär tio år sedan – det var i samband med att jag väntade mitt tredje barn – som jag började skriva målinriktat.
”Störst av allt” är Malin Persson Giolitos fjärde roman.
Den 9 november gästar hon Bokens afton i Västervik.