Den dans han ägnar sig åt kallas butoh och har utvecklats från Japan.
Det är inte alldeles lätt att beskriva den här dansen, det vill säga vad som egentligen utmärker den. Men Sebastian gör ett försök:
– Butoh är som ett slags korsning mellan teater, dans och performance.
– All dans handlar ju om rörelse i någon form, men när man ägnar sig åt butoh är de fysiska rörelserna inte det centrala. Butoh handlar snarare om att hitta rörelserna inom sig själv och släppa fram dem.
Man kan alltså aldrig på förhand exakt veta hur en föreställning kommer att bli, vad kroppen ska ta sig för.
– Jag skapar en ram, en scen och en identitet, som jag utgår ifrån. Men inom den ramen finns alla möjligheter, säger Sebastian Liljedahl.
– Jag vet hur jag ska börja och när jag ska avrunda. Men vad som sker däremellan vet jag inte mycket om, allt kommer på sekunden. Här och nu är vad som gäller.
– Det där att hålla en bestämd tidsram har blivit en slags kompromiss för mig, eftersom det är en förutsättning för att folk ska vilja komma och titta. Som publik vill man ju veta hur länge en föreställning pågår.
Sebastian Liljedahl har sin bas i Odensvi, utanför Gamleby, men är mycket på resande fot både inom och utom landet.
Han har bland annat uppträtt i Berlin. Tre-fyra gånger om året reser han också till Frankrike för förkovran tillsammans med sin japanska läromästare som är bosatt där.
Första gången han själv kom i kontakt med dansformen var under en vistelse i Australien för ganska många år sedan.
– Jag blev tipsad av en bekant att gå och se en föreställning, och jag blev fast. Fullständigt fascinerad. Det var en buthofestival som pågick och jag gick varenda kväll, sju dagar på raken, och såg olika föreställningar, berättar han.
Ytterligare något som är karaktäristiskt för butho är att dansformen, till skillnad från många andra dansstilar, inte nödvändigtvis är vacker att se på. Den kan ibland rent av upplevas som ful. Och vacker. Både och alltså.
– Det viktigaste är inte en snygg koreografi. Det viktiga är att rörelsen är äkta. Butho går ut på att finna sitt inre landskap och att leverera det. För mig är det viktigt att dansen berör. Hellre att folk blir upprörda och lämnar salongen än att de är likgiltiga, inte känner något. Om de blir upprörda har de ju i alla fall blivit berörda.
Världen är inte perfekt, konstaterar Sebastian.
– Den är hemsk och skrämmande också. Jag vill ta mig under den perfekta ytan och plocka fram alla delar av livet. Det som vi ofta uppfattar som fult kan egentligen också vara vackert. Döden är lika vacker som födelsen. Döden och livet är ju varandras förutsättningar, säger Sebastian Liljedahl.