– Fast då visste jag förstås inte att det var jazz jag höll på med. Men jag minns att jag var förtjust i de där speciella handrörelserna, och att jag tjatade på kompisarna om dem och att de skulle dansa med knäna inåt. Jag hade väl en känsla för att det var snyggt, säger Ingela Arrbrant och skrattar.
Midsommarfirandena i Jenny var några av många givna tillfällen att uppträda, berättar hon.
Det har gått några decennier sedan dess.
Ingela är tillbaka i sin uppväxtstad Västervik sedan fyra år. Och för tre år sedan, 2012, slog hon och maken Anders Lindström upp portarna till dansstudion The House på Gertrudsvik.
Sedan i höstas arrangerar de även event av olika slag.
Verksamheten har växt snabbt. Inledningsvis var det Ingela som höll i alla dansklasser. I dag är de sammanlagt fem instruktörer.
Mycket är i görningen och under utveckling på The House. Men Ingela är hemlighetsfull och vill helst inte avslöja något i förväg.
– Jag kan säga att vi hela tiden strävar efter utveckling, att ta kliv framåt. Vi är sådana som personer, både Anders och jag. Vi vill inte stå och stampa, säger hon.
Sport i alla tänkbara former var ett stort intresse för Ingela under uppväxten. Dansen var bara en av alla aktiviteter hon gladeligen gav sig i kast med.
– Jag spelade bland annat bordtennis, innebandy och fotboll. Ett tag spelade jag hockey också och så gillade jag friidrott.
– Om vi hade haft mer snörika vintrar här i Västervik är jag ganska säker på att jag hade ägnat mig åt längdskidåkning. Jag tycker att skidåkning är en häftig sport som kräver mycket av utövaren, både fysiskt och psykiskt. Jag är en riktig skidnörd.
Intresset för fysisk aktivitet fick Ingela med sig från start. Bland annat tack vare sin fotbollsintresserade pappa Ingesom på sin tid spelade i Jenny BK.
Det var egentligen först på högstadiet och gymnasiet som Ingela tyckte att hon behövde prioritera bland alla aktiviteter, och då föll valet på dansen.
– Jag dansade bland annat modern dans för Lena Modig, vilket var jätteroligt. Men det var bara två gånger i veckan. I dag finns ju ett helt annat utbud för dansintresserade ungdomar i Västervik, konstaterar hon.
Behovet av att få uttrycka sig genom dans och teater växte sig allt starkare.
Och när studentexamen närmade sig tog hon därför tillfället i akt att diskutera framtidsplanerna med en syokonsulent – som bestämt avrådde henne från att satsa på dansen.
– Konsulenten menade att det inte fanns några framtidsutsikter i yrket. Jag fick fler "goda råd" från välmenande vuxna med ungefär samma budskap.
– I dag är jag glad att jag inte lyssnade på dem. Det är så synd, tycker jag, att ta död på drömmar. Man måste ju åtminstone prova det man verkligen vill. Annars ångrar man sig bara senare. Mina föräldrar stöttade mig alltid, det är jag tacksam för.
Ingela följde hjärtat.
– Jag har alltid haft en stark egen vilja, säger hon.
Efter gymnasiet packade hon således kappsäcken, lämnade hemstaden och begav sig söderut. Till Skåne, och Musikteaterskolan i Bjärnum.
– Det var ett av de bästa åren i mitt liv. Det var en utbildning med inriktning mot teater, sång och dans. Vi hade tillgång till skolans lokaler 24 timmar om dygnet.
– Jag minns att jag redan första dagen tänkte att: "Gud, det är bara ett år. Jag måste ta vara på den här tiden".
– Det var verkligen en bra grund. Många av mina kurskamrater från det året jobbar professionellt med scenkonst i dag.
Efter Bjärnum fortsatte Ingela till Dansforum i Göteborg, en treårig yrkesutbildning.
– Där träffade jag min guru Ran Hamilton. Det var hon som startade skolan och hon är fortfarande dess konstnärliga ledare.
Vad är det med hennes stil som du gillar?
– Hon har en unik jazzstil. Hon jobbar med mycket attityd, och en hårdhet i stegen, inte de där flödande rörelserna som man annars ofta förknippar med jazzdans.
– Jag trivdes som fisken i vattnet. Vi fick även jobba med sång och teater. I dag är det viktigt att man behärskar allt om man ska ha någon chans i konkurrensen om jobben.
Efter avslutad utbildning jobbade Ingela på Nöjesteatern i Malmö (med föreställningen Cabaret bland annat) och med olika dans- och teaterprojekt i Stockholm och Göteborg, bland annat på Wallmans salonger. Hon har även koreograferat åt artister som exempelvis Kevin Borg och Marie Picasso.
Nämn några höjdpunkter i yrkeslivet hittills?
– Att bli utsedd till Årets dansare var stort, en häftig känsla! Det var min bredd som dansare som gjorde att jag fick det. Det var 1999, just som jag blivit klar med utbildningen. Stipendiet delas ut av Margot och Tobis stiftelse. Även Jenny Widegren, från Bounce, har fått det. Hon fick det några år före mig.
– En rolig grej på senare år var när jag fick i uppdrag att producera och koreografera Schibstedgalan 2013. Galan hölls i Karlstad det året. Det var väldigt kul eftersom jag fick fria händer. Det skulle vara ett digitalt tema, det var allt jag hade att förhålla mig till. De förutstättningarna passade mig bra. Jag tycker om att tänka nytt, utanför boxen.
– Det var stort, nervöst och jätteroligt!
Ingela och maken Anders har båda rötterna i Tjust. De träffades för några år sedan när båda var hemma och hälsade på i Västervik.
– Jag var egentligen på väg till Tyskland för att jobba med en uppsättning av West side story i Hamburg och Anders var på väg till Vietnam för ett uppdrag som tennistränare där. Det blev ingen utlandsresa för någon av oss den gången. Plötsligt ville varken jag eller Anders resa iväg någonstans just då, säger Ingela och ler.