Men Gamleby är alltjämt utgångspunkten.
Vi träffar Rogga Johansson en solig novembertisdag på Prästgårdshöjden. Familjen, som växer, har precis flyttat ett tjugotal meter till en lite större lägenhet än den de just lämnat.
Utanför dörren står tömda flyttkartonger på rad.
– Jag växte själv upp här i området, på Prästgårdshöjden. Jag trivs här. Många undrar varför jag inte lämnat Gamleby och flyttat till en större stad. Men jag behöver lugnet. Jag har en lindrig form av aspergers syndrom och gillar inte att ha för mycket människor omkring mig.
Detta till trots reser han med jämna mellanrum ut på turné med ett av sina band – Paganizer. Det enda han turnerar med. Oftast bär det då av till Tyskland.
– Geografiskt ligger ju Tyskland så pass nära att det funkar att köra ner dit för bara fyra-fem spelningar och sedan köra hem igen. Längre än fyra-fem dagar vill jag helst inte vara bortrest.
– Nu har för övrigt de flesta i bandet fått barn, och då funkar det ju inte för någon av oss att vara hemifrån under långa perioder.
Konsertarrangörer i såväl Asien som Sydamerika har visat intresse för Paganizer. Och upprepade försök har gjorts för att få bandet att turnera där. Men svaret blir kategoriskt nej.
– Det blir en för stor apparat, menar Rogga.
– Det är så långt att åka och skulle kräva att man turnerar i sex veckor åtminstone för att det ska vara lönt.
Totalt har Rogga Johansson ett 15-tal olika musikprojekt i gång samtidigt.
– Jag är kreativ, och tydligen väldigt produktiv. För mig är det inget konstigt, utan helt naturligt. Men många påpekar det. Och somliga verkar nästan bli lite störda av det.
– Jag har alltid musik i huvudet. Låtarna uppstår som av sig själva, så jag upplever inte musikskapandet som mödosamt. Det är ju så olika hur man fungerar.
– Jag kan få en viss känsla och måste skriva några låtar för att få ur mig den. Det kan bli fyra låtar på en kväll. För andra kanske det tar en månad att skriva en enda låt. Inget sätt är bättre än det andra. Vi fungerar olika, som sagt var, och man hittar det arbetssätt som passar en själv bäst. För min del tror jag inte att mina låtar skulle bli bättre av att jag la ner mer tid på dem. Kanske tvärt om.
Rogga förklarar att han är hundra procent självlärd när det kommer till musiken.
Gitarr och sång är hans instrument.
– Ibland kan jag tycka att det är lite synd att jag inte lärt mig noter. Jag behärskar inte tabulatur ens. Sådan kunskap hade säkert förenklat lite grand när man kommunicerar med andra musiker. I synnerhet när man kommunicerar med kollegor i andra delar av världen, via internet, som jag ofta gör.
– Men det har ju funkat bra ändå, säger han och nickar åt en omfattande samling cd-skivor på en speciell hylla i vardagsrummet, en samling som uteslutande utgörs av Roggas egna produktioner.
– Det är väl aldrig försent att lära sig noter, men jag har nog blivit lite lat också med åren, tilläger han.
Totalt ligger Rogga Johansson bakom ett 70-tal inspelade musikproduktioner. Det rör sig om cirka 50 cd-skivor och 20 plattor som släppts på vinyl. Han har samarbetat med många andra framgångsrika musiker i genren.
Faktum är att det mesta han skriver släpps på skiva.
– Det verkar som att folk vill lyssna på musiken och det finns alltid bolag som vill släppa den, säger han.
Rogga förklarar att det är tyngden i death metal-musiken som är tjusningen för hans del.
– Det är hårdheten jag gillar. Instrumenten är ofta något nedstämda. Jag vill ha så tung heavy metal som möjligt.
– Många säger att metal bara är oljud och oväsen. Men det stämmer inte. När man säger så betyder det bara att man inte förstår musiken. För egen del förstår jag inte rap och hihop. Men jag påstår inte att rapmusik är odugligt för det.
Det var de äldre killarna i hyreshusområdet som introducerade Rogga för hårdrocksmusiken. Då var han ungefär sju år gammal och hade just börjat skolan.
– De lyssnade på Judas Priest och Iron Maiden.
Rogga blev intresserad och började låna kasetter på biblioteket. Helix och Krokus var några av de band han upptäckte den vägen.
På mellan- och högstadiet sökte han sig till tyngre musik i thrash metal-genren, en mer ”extrem” musik.
– Thrash metal är en hårdare variant av heavy metal, förklarar Rogga för en gröngöling som undertecknad.
– Och om du ska skriva thrash metal så stava rätt för guds skull. Det ska var thrash med th, inte trash som i skräp. Många stavar fel och ger därmed genren en felaktig innebörd.
Thrash betyder ungefär besegra men kan även betyda ”ge stryk” eller ”att kasta sig av och an”.
Handlar texterna alltid om döden?
– Ganska många texter handlar om döden. Det är ju ett ämne som berör alla.
– Själv skriver jag om allt det mörka i världen. Människans negativa påverkan på miljön, vårt övergrepp på jorden. Om vårt ofta respektlösa sätt att behandla djur. Det blir ofta samhällskritiskt och politiskt, även om det inte är en uttalad ambition från min sida.
– En del extrem metal handlar enbart om döden och är dessutom våldsglorifierande. Det tycker jag bara är dumt och barnsligt. Jag ser inget underhållande i ”slakt-texter”. Det är för mig helt ointressant och jag förstår inte hur den som skriver sådant tänker. Det är precis lika illa som när rappare skriver kvinnoförnedrande texter. Sådant är ju inte heller helt ovanligt tyvärr.
Men Roggas texter är inte uteslutande samhällskritikska, poängterar han. Ibland kan han skriva om helt andra saker, exempelvis om en film som gjort intryck.
Vad händer den närmaste framtiden?
– I år firar vi faktiskt 20-årsjubileum med Paganizer (vars samtliga medlemmar är bosatta i Västerviks kommun, reds anm).
– Det firar vi genom att ge ut en jubileumsplatta den 28 november, berättar en glad och stolt Rogga Johansson.